Publicerat 

 

 

Bli  månadsgivare

FÅ EN TYGKASSE

Jag vill sy från morgon till kväll

Välkommen hem till mig! säger Odette Mpemba som bor i stadsdelen Ndjili i Kinshasa med man och två barn på 18 kvadratmeter.

Som i princip alla andra i Kongo Kinshasa lagar hon maten över öppen eld med kol i ett prång utanför ”dörrskynket”. Matlagningen över öppen eld pågår förresten överallt just nu hos alla grannar som delar den lilla gården. De delar också utedasset – tre staplar med betongblock och ett tygstycke för den fjärde att hjälpligt gömma sig bakom.

_MG_5559

Odette är sömmerskelärare i Ndjili-församlingens yrkesskola för unga tjejer utan andra möjligheter. Odette säger att det ibland kallas ”sista chansen” men ”andra chansen” låter bättre.

Som ung drömde Odette om att bli nunna. Pappan var katolik, mamman protestant – och Odettes mamma protesterade kraftigt mot Odettes planer. Hon tyckte det var klokare att bli sömmerska och var tydlig med att hon inte skulle få barn för tidigt.

– Det finns andra sätt att tjäna Herren, sa hon till mig säger Odette.
Och det fanns det ju. För Odette blev sömmerska. Men hon blev kär tidigt i André från hembyn i Matadi och nu har de varit gifta i 12 år och fått dottern Dorcas och sonen Medi.

Nu är du sömmerskelärare. Hur är det?
– Jag hade egen business först, men så fick jag frågan om jag kunde lära ut också till unga tjejer. Det är helt okej. Men jag har egentligen en annan dröm. Jag älskar klänningar! Och önskar jag kunde få sy klänningar från morgon till kväll och leva på det, säger Odette.

En vanlig dag hemma hos Odette i Ndjili börjar i gryningen. Sen ber hon i 10 minuter, städar upp hemma och är strax på väg för att köpa kex som hon ska sälja i skolan, som en liten extrainkomst eftersom lönen som sömmerskelärare är låg. Hennes 19-åriga systerdotter, som också bor hos dem på de 18 kvadraterna, gör sen frukost till barnen. Det kan bli spaghetti eller dovas. Kvart i tolv går hon med dom till skolan som börjar först mitt på dagen. Hon hämtar dem sen också efter skolan. Vid sextiden kommer Odette hem från arbetet. Maken kommer alltid senare.

– Efter jag lagat mat, sitter jag i en stol på gården och vilar lite och pratar med grannarna. Senast klockan åtta ska barnen sova. En halvtimma senare lägger vi oss, min man och jag, säger Odette.

Det är ett väldigt tufft liv utan några som helst marginaler i ett område med massiv arbetslöshet och överlevnadskamp. Hade hon inte kyrkan vet hon inte hur hon skulle orka, konstaterar hon.

– Varför är vi fortfarande så urbota fattiga i det här rika landet? Jag fattar det inte! säger Odette och tänder kolelden för att förbereda maten.

Odette med grannar (kopia) 2

Hennes fråga är adekvat för Kongo Kinshasa är ett av de rikaste länderna i världen när det gäller råvaror och värdefulla naturtillgångar. Här finns guld, olja, mineraler, ädelträ, diamanter, vattentillgångar – allt finns där – men trots det lever befolkningen i stor fattigdom.

Vad ger tron dig? frågar jag Odette.

– Gud är min ventil, säger hon.
– Jag tycker om att tala med Gud om allt möjligt alla dagar. Men det är liksom annorlunda när man går på gudstjänst på söndagen och får lyssna på hur man ska tänka och leva, säger Odette.

Varje söndagmorgon stiger familjen upp tidigt eftersom söndagsskolan för barnen börjar redan halv åtta på morgonen. Gudstjänsten börjar sen klockan åtta och håller på i minst två timmar. Kan bli tre också.

Om du skulle välja tre saker du hoppas på? Tre förändringar i ditt liv?

– Jag vill sy mer. Helst från morgon till kväll – och särskilt klänningar! Men jag är beredd att sy precis allt. Även tygkassar till er i Sverige förstås! Det är jag jätteglad för.

– Så önskar jag att ha en elektrisk symaskin – när det finns ström, men det är ju å andra sidan sällan det finns! Men om det fanns, kunde jag sy finare saker och brodera med maskinen.

_MG_5892

– Vi hyr det här lilla huset, men skulle helst vilja ha ett eget. Nu får vi en stor hyreshöjning igen och jag vet inte hur vi klarar det, säger Odette och lägger till en fjärde sak hon skulle vilja ändra på:

– Det är otryggt att bo där vi bor, det händer allt möjligt dåligt här. Och det är hopplöst med transporter. Det tar evigheter att ta sig nånstans. Och man får gå och gå!
– Jag tackar Gud för starka ben.

Text: Görel Byström Janarv
Foto: Peter Hoelstad