I Phatabokee är de stolta över sina grisar
Publicerat 9 november, 2016
Observera
Denna text publicerades första gången den 9 november, 2016. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Jag besöker Equmeniakyrkans samarbetskyrka Thailand Karen Baptist Convention för att se hur det går med det byutvecklingsprojekt de har bedrivit nu i snart åtta år och som är inne i slutfasen. Vi ska till tre byar i Mae Chaem-området och åker ganska länge på krokiga och smala vägar innan vi kommer fram till den första, Mae Pi Khee. Där var jag också för ett och ett halvt år sedan och det var roligt att se att det går framåt. I Mae Pi Khee har de byggt en till damm sedan sist, och de planerar en tredje, så de garanterat ska ha vatten hela året. Dammen samlar upp det vatten som kommer från berget, sedan går det genom rörledningar till byns hushåll. Rörledningarna har de fått från myndigheterna och alla i byn har hjälpts åt att bygga. De ser också till att det är gott om träd och växtlighet i området runt dammen och där vattnet kommer ifrån. Vi sover över i byn och vaknar nästa morgon till en kakofoni av tuppar. Den närmaste står nog alldeles nedanför vårt fönster för det låter väldigt.
I nästa by, Phatabokee, är de mycket stolta över sina grisar. Grisuppfödning ingår också i projektet på så sätt att byn fått ett fåtal grisar från början och när grisarna får kultingar delar de familjer som fått de första grisarna med sig till andra. Även i den här byn har de bett lokala myndigheter om stöd och även fått det, bl.a. till material för att bygga en offentlig toalett. Men en svårighet i kontakten med myndigheterna är att det är så få som kan läsa och skriva thai som är det officiella språket. När jag har frågat färdigt om projektet frågar byborna mig – hur är det i Sverige? Finns det många jordbrukare? Hur ser husen ut? Vad odlar ni? Hur stort är samhället där du bor?
Övriga aktiviteter i projektet är etablering av en spargrupp, en kooperativ butik, hushållsodlingar och något som här kallas ”land mapping” och som innebär att byborna tillsammans med lokala myndigheter definierar vilka landområden som är för bostäder, vilka som är för odlingar och vilka som är naturreservat. Att man gemensamt kommer överens och gör dessa kartor gör att landkonflikter kan undvikas.
Så kommer vi till den tredje byn, Phadopa. Det är en liten by med bara 18 hushåll. Även de är mycket stolta över vad de åstadkommit på ganska kort tid – aktiviteterna i Phadopa startade för bara något år sedan och spargruppen har redan fått ihop ett ansenligt kapital som lånas ut till medlemmar vid behov. Här frågar de samma saker om mig och om Sverige som i de andra byarna och jag behöver inte ens säga något, projektpersonalen tar det direkt på sqaw-karen som är det lokala språket, eftersom de hört mig berätta två gånger tidigare.
Efter en natt i Phadopa och ännu ett uppvaknande till tuppar och här även hungriga grisar, åker vi tillbaks mot Chiang Mai. TKBC och vi får fundera vidare över nya utmaningar, som t.ex. de stora transnationella bolagen som finns överallt i området och som lockar bönderna att odla majs för kontanter istället för det traditionella riset för självförsörjning. I storföretagens ”paket” ingår både konstgödsel och bekämpningsmedel, vilket gör att jorden utarmas och människors hälsa påverkas. Kanske nästa projekt kommer att handla om det på något sätt.
Maria Brunander
