Blogg om kyrkopolitik

Publicerat 

Under förra veckan tog jag hand om en gäst från Kenya som var på Sverigebesök. Vi besökte bland annat Stockholms Slott och Uppsala Domkyrka. I slottet besökte vi skattkammaren och såg kronan och riksäpplet, riksregalier som har ett kors längst upp. I Uppsala Domkyrka såg vi kröningsvalvet mitt i kyrkan med en bild av Guds hand i centrum som uttryck för hur Gud välsignar den kung som krönts. Vi såg uttryck för kristen tro på riksregalierna mitt i monarkin och uttryck för monarkin mitt i kyrkan.

Det här är bilder av hur tätt sammansvetsad kyrka och kristen tro varit med den politiska makten i Sverige. Kungariket Sverige uppstod när politiker här i den tidiga medeltiden ville att landet skulle bli en av Europas kristna monarkier. Tronbestigningspsalmerna i Psaltaren och hela Gamla testamentets kungateologi var en central del av monarkin i Sverige och i hela Europa och fortfarande måste den som är vårt lands statschef tillhöra Svenska kyrkan.

Vi säger att Gud är allestädes närvarande. Ett elegant sätt att uttrycka den tanken är att Gud är relaterad till allt i tillvaron. Därför hör kristen tro ihop med allt, även politik. Det märker vi inte minst nu när våra trossyskon i Svenska kyrkan går till kyrkoval. De pågår en intensiv diskussion om kyrkan och politiken. En del önskar att kyrkan skall stå över politiska konflikter. Även vi i frikyrkorna har anledning att fundera över vårt förhållande till politik.

Det fanns en historisk period då Moseböckerna utgjorde delar av Sveriges lag. Det har aldrig avrättas så många i Sverige som just då, under andra hälften av 1600-talet. Det är föga förvånande med tanke på hur mycket som är belagd med dödsstraff i Moseböckerna, till exempel att betraktas som häxa (2 Mos 22:18). Just då tändes häxbålen i Sverige. Allt som finns i kristen tradition är inte en källa till stolthet.

Samtidigt finns det underbara texter om rättvisa och kamp mot förtryck, inte minst i Gamla testamentets profetlitteratur. Jag älskar texten om den rätta fastan i Jesajabokens 58 kapitel eller Jeremias tal om att känna Gud är att värna den svages och den fattiges rätt (Jer 22:16). Så mycket är så fantastiskt. Tänk på profetens Mikas ord: ”Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud” (Mik 6:8).

Att leva med Bibeln och med kristen tradition är att välja. Att leva är att finnas i konfliktfällt. Som kyrkor är vi inte kallade att leva över konflikter utan följa inkarnationens Gud som blev människa mitt i all mänsklig brustenhet, mitt i alla konflikter. När några säger att vi inte skall syssla med politik i kyrkan är det som om vi likt en Münchhausen skall lyfta oss i håret. Vi lever i en politisk verklighet där även valet att inte ta ställning utgör ett ställningstagande. Vi finns i sociala och historiska sammanhang. Vi lever mitt i politiken.

Politik är svårt, konfliktfyllt och obekvämt, och alldeles, alldeles ofrånkomligt. Vi tror på Gud som lovat oss att möta oss på ett särskilt sätt när vi går in i det som är svårt.

Arne Fritzson,
teologisk sekreterare i Equmeniakyrkan