Demonstrationer och absoluta värden

Publicerat 

Jag fick frågan i veckan vad jag tycker om att NMR tillåts demonstrera i såväl Almedalen som nu i Göteborg i samband med Bokmässan (se kommande nummer av tidningen Sändaren). Jag svarade att det är förfärligt att vi tillåtit människovärdet att degraderas och att vi inte förmår hitta praxis mellan olika frihetslagar (yttrandefrihet, religionsfrihet, demonstrationsfrihet osv) och lagar som skyddar mot våld som lag mot diskriminering och hets mot folkgrupp.

Jag svarade även att kyrkan behöver kliva fram och att vi behöver tala mer om ”heliga värden”, dock sa jag inte vilka dessa värden är.

Nu drar bokmässan igång. Temat i år är bildning. Vi kommer att överösas av bloggar och inlägg på sociala medier (som denna). Vi kommer förhoppningsvis att tala mer om vad bildning är och varför den är ett skydd mot såväl alternativa sanningar, individens isolering, konspirationsteoriernas nät men också mot kravet på snabba åsikter och delningar på sociala medier.

I värsta fall motarbetar temat och spridningen varandra. Risken är att vi igen tror att bildning skapas genom snabba intellektuella utbyten, visserligen i faktiska rum (på bokmässan) , i delningar på sociala medier och inte i faktiska möten med de som är olika oss själva, med det som är olikt och okänt i oss själva.

Författaren och baptistpastorn Vibeke Olsson intervjuas om sin senaste bok Som ett träd i skogen (Sändaren nr 39). Hon berättar historien, den samtida svenska berättelsen om hur folkrörelserna gick hand i hand, om demokratiutvecklingen. Det lilla baptistkapellet som både var ett Folkets hus och kyrkan mitt i byn. Så säger hon att det idag blivit så konstigt med all betoning på ledarskap i frikyrkan som något annat än ”den där småfolksrörelsen med demokratiska församlingar långt före allmän rösträtt”. Tron riskerar att bli kommendering och inte ett fritt rum.

Vi lever i en tid när det komplexa alltmer reduceras till det entydiga och människor till individer som isolerade och identiska med stabila identiteter som sin härkomst. Istället behöver vi hitta tillbaka till gemenskap och tillit mellan människor. Det uppstår inte om vi paketerar in varandra i åsiktskorridorer eller isolerar övertygelser från liv, faktiska erfarenheter och kunskaper. Om gemenskap och tillit ska uppstå mellan människor behövs erfarenheter som delas och förmeras i praktiker där människor möts, löser konflikter, samarbetar och lär känna varandra så att de kan erkänna varandras egenart. (jfr Eriksson, Ulf: Demokratins röst. Om litteraturens utopiska verkan, Edda 2015).

Vi kommer aldrig att lyckas stöpa alla människor i Sverige i en form. ”Gilla läget”, fungerar inte. Vi ser det ju. Människor slits isär. Den demokratiska medborgerligheten handlar om att leva med människor man inte har valt att leva tillsammans med och att erkänna att en människa alltid också är sitt språk, sitt förnuft, sin inbillningskraft.
De heliga värden jag först nu nämner uttrycks i de kristna dygderna , men kan i grunden uttryckas som den absoluta friheten och den absoluta rättvisan. Båda dessa har i sig inget värde om de inte sätter gränser för varandra och ”blir till de sociala och historiska värden att strida och rentav dö för” (jfr Demokratins röst).

Till den absoluta friheten hör bland annat att få uttala det ofärdiga, pröva alla tankar, stanna upp inför det främmande och våga möta det, tillåta det överraskande, ge rum för eftertanke och helighet, inse att det finns sådant vi inte kan kontrollera, att vi alla ska dö, att våga tänka att vi själva inte är alltings yttersta måttstock. Att Gud är förutsättningen för det som finns, den som ytterst har varit, är och ska komma. Och samtidigt inse att alla våra gudstal är provisoriska, mänskliga förklaringsförsök. Gud är semper major, alltid större än alla mänskliga uttryck (jfr Wikström, Owe: ”Att befinna sig på en inre väg. Om tro, själavård och andlig vägledning i Tala om försoning, Verbum 2015).

Till den absoluta rättvisan hör insikten om alla människors oinskränkta värde. Till denna hör rätten till land, frihet, rent vatten och trygghet. Till rätten hör rätten till religion, rätten till sin egen kropp. Till den absoluta rättvisan hör i kristen tro även tron på Gud som rättfärdig. Gud som förutsättning för allt som finns som också värnar allt skapats rätt att finnas. Gud som värnar främlingens, den fattige, änkan, den föräldralöse (Sak 7:10). Den absoluta rättvisan medför kamp för frihet, kunskap, demokrati, medbestämmande, delaktighet och gemenskap.

Jag är tacksam över att det finns platser i vårt samhälle där vi fortfarande sätter oss tillsammans och lämnar ett faktiskt utrymme i mitten, där vi samtalar, bryter perspektiv, där vi också låter det okända och det endast anade få utrymme. Att det finns platser där vi kunskapar och lär oss värdera kunskap, men också platser där vi arbetar tillsammans, engagerar oss, gör något. Våra församlingar har aldrig varit viktigare. Men inte heller våra bildnings- och utbildningsaktörer, i Equmeniakyrkan våra folkhögskolor, vår Teologiska Högskola, vårt studieförbund Bilda.

Det finns många goda exempel i vårt samhälle, på faktiska platser och sammanhang där människor får mötas som människor. Men det finns också mycket kvar att göra. De unga, de som inte får utrymme, de som lämnas efter, de som överges, de som aldrig kommer till sin rätt, måste vara kyrkans särskilda kallelse och omsorg. Kyrkans ledstjärna Jesus var provocerande tydlig i vad som är vad när det handlar om rättfärdighet (Matt 25:31-46).

Sofia Camnerin
biträdande kyrkoledare

#demokrati #yttrandefrihet #teologi #bildning