En förmiddag med pastorselever i Thailand

10 karenungdomars liv ligger framför oss. Ulrika Ernvik, missionär i Thailand, undervisar dem i själavård och har gett dem i uppgift att göra tidslinjer över sina liv.

Observera

Denna text publicerades första gången den 14 november, 2016. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Vi sitter på golvet, runt 10 tidslinjer. 10 karenungdomars liv ligger framför oss. Det är mina elever på karenbibelskolan, som jag undervisar i själavård. De har haft som hemuppgift att göra tidslinjer över sina liv, där de fått rita in viktiga händelser som påverkat dem på olika sätt. Där finns en bild på en liten kille som ligger på sjukhus och kämpar mot döden och malaria. Där finns ett brustet hjärta som berättar om en tonårskärlek som inte levde vidare. Där finns kors för föräldrar som dött. På alla linjerna står det vid 6 års ålder: flyttade hemifrån för att bo på elevhem.

En kille berättar om hur han vantrivdes på det nya elevhem han kom till när han var 13 år, och att han fick avsluta studierna och komma hem till byn ett år. ”Pappa var besviken att jag inte kunde gå i skolan, men bestämde sej för att lära mej allt han kunde. Det året blev det viktigaste i mitt liv. Jag var ute i skogen och jobbade på fältet och lärde mej allt som jag inte hade fått och aldrig kommer få lära mej i skolan. Sen hittade mina föräldrar en kristen skola som jag fick komma till och jag fick fortsätta studera.” En tjej berättar: ”Mina föräldrar ville inte att jag skulle bli pastor, men jag sparade pengar själv under högstadiet och gymnasiet. Efter gymnasiet bodde jag hemma, jag bestämde mej för att bara vänta och se. Till slut sa mina föräldrar: Bli du pastor, vi ser att det är det du vill. Och tack vare att jag själv lagt undan pengar har jag nu råd att studera här!”

Det är tur att vi har två lektioner efter varandra. Var och en får berätta, och vi skrattar och gråter tillsammans när vi tar del av varandras liv. 20-åriga liv som redan rymt så mycket. ”Det här är själavård”, förklarar jag. ”Att få ta del av andras berättelser, att uppmuntra andra att berätta sina berättelser, och att se vad Gud gjort och gör i deras liv.” ”Så vad ser ni när ni tittar på era tidslinjer?”, frågar jag. Och den ena efter den andra svarar: ”Att Gud varit med mej.”

Vi tackar varandra för berättelserna, tackar Gud för hans närvaro i våra liv, och eleverna går vidare till sin körövning. Jag sitter kvar, tagen och berörd, som så ofta efter själavårdssamtal. Men att få ta del av dessa unga människors liv, så fyllda av både det som varit svårt men också av så mycket tacksamhet, det berör. Och jag är tacksam för gåvan att få glimta in i deras liv under en förmiddag.

Ulrika Ernvik, missionär i Thailand

img_0125
Studenterna visar upp sina familjekartor som de hade till uppgift att göra till en tidigare lektion. Fantastiska konstverk, med gripande historier! Många berättade att de har släkt i Burma som de aldrig träffat och som de inte vet något om.