En oförglömlig resa genom delar av norra Thailand

Publicerat 
Samtal mellan resedeltagare och en karenkvinna. Foto: Kerstin Brandell-Svensson

Barnen kikar blygt fram bakom den stora bananplantan vid huset då vi går förbi. Några tillsynes vilsna hundar söker efter mat tillsammans med hönsen längs den smala jordväg som leder mellan husen i den lilla byn. Den djupt gröna skogen omsluter de pålade trähusen vi passerar. Vi har precis låtit det klara, kyliga vattnet i floden skölja över våra överhettade kroppar efter dagens vandring runt byhövdingens grödor. Han har sin keps, flipflops och sin slitna karenväska, vår reseledare, tillika tolk, för att ge svar på alla frågor vi har. Humöret är gott, utan stress. Vi är tacksamma!

Vi befinner oss i en by i bergen i norra Thailand. Mycket är precis som hemma – människor äter och sover, många går till kyrkan och barnen till skolan, de tycker om att umgås med varandra och man lever sina liv… men mycket är inte alls som hemma. Vi får lära oss att ta av oss skorna utanför husen, lära oss att göra de mest vardagliga sysslorna på ett helt nytt sätt, t ex toalettbesök och ”duschning”. Maten odlas och överskottet säljs. Djur slaktas, styckas och tillagas vid speciella tillfällen – som när byn för första gången får besök av en grupp på 20 svenskar. Här i byn ser man varandra och hälsar med respekt, man bryr sig om varandra och hjälper varandra. Man saknar el och telefonkommunikation och under regnperioden (som kan vara upp till fyra månader) saknas vissa år dessutom väg till och från byn.

Karener från Sverige som studera på bibelskolan i Chiang Mai. Foto: Kerstin B.-S.

Vi har under två veckor fått följa med missionär Otto Ernvik på en oförglömlig resa genom delar av norra Thailand, till platser turister inte ens känner till. Vi har fått möta människor som har gett oss en inblick i, och en större förståelse för, hur arbetet med ett socialt nätverk bland människor som inte inkluderas i det thaistyrda Thailand – minoritetsfolket Karenerna – har byggts upp och fortfarande byggs med full kraft. Vi har fått följa Equmeniakyrkans arbete och höra berättelser från människor på plats – tacksamma människor.

Söndagsskolebarn i Mae Lainua. Foto: Kerstin B.-S,

Under vår resa i Thailand har vi fått förmånen att besöka två byförsamlingar (Mae Lainua och Shoklo) där vi har sett arbetet med söndagsskolan och har deltagit i gudstjänsterna med svensk körsång. Vi har dessutom gästat tre elevhem (Chiang Mai, Mea Sariang och Sop Moey), sett Ulrika och Ottos jobb på The Well och Karenbaptistförbundet, besökt bibelskolan Siloam samt Kvinnoförbundets kontor intill, tittat in till Credit Union for the Gospel (medlemsägd bank), flyktingkontoret Karen Refugee Committee samt en Karenkyrka i Mae Sot.

Några karener och Rosita Norén.

Vi har mött eldsjälar, både manliga och kvinnliga, som jobbar i Equmeniakyrkans projekt på flera olika platser. Deras livsberättelser har fängslat oss, berört oss och lämnat oss fulla av beundran och tacksamhet. Hemma kommer tankarna – Vad gör vi med det här vi har varit med om? Hur kan vi på bästa sätt förvalta detta och fortsätta stötta på bästa sätt?

Kerstin Brandell-Svensson och en karendam.

Så när du, i advent- och juletider, tar hand om dina nära och kära, så ber vi dig att inte glömma de systrar och bröder som finns långt bort, men så nära våra hjärtan!
Glöm inte bort! Sluta inte hjälpa! Tro inte att det inte gör någon nytta…för det gör det!

Med önskan om Guds välsignelse och en fridfull adventstid.

Kerstin Brandell-Svensson