En röd cykel

Publicerat 

Sitter på tåget och utanför bjuder sommaren på sin skiraste grönska. Här inne i tåget närmar vi oss snart bastutemperatur men mina tankar finns i den föreläsning som jag har rest till Borlänge för att lyssna på. Jag har suttit andäktigt och lyssnat på en kvinna från Bagdad som levt fler liv än många, erfarit kulturens och männens makt över kvinnor in på sin bara kropp, gjort livsval med konsekvenser som får mig att hissna.

Afaf Radhison är namnet på kvinnan som med stor inlevelse och stor skärpa berättar sin livsberättelse. För åtta år sedan kom hon till Sverige med tre av sina fyra barn och sin man. De kom för att undkomma kriget i Irak men främst för att återförenas med sitt fjärde barn, nu 9,5 år, som redan varit i Sverige i ett och ett halvt år. Mycket var bra med att komma till Sverige men problemen i familjen kvarstod. Så småningom kom hon till Hälsingland där hon målmedvetet byggt upp ett nytt liv för sig och sina barn.

rödcykel

Med den senaste veckans berättelser om hur asylsökande kvinnor lever/överlever på våra asylboenden, om männens blickar, rädslan och våldtäkterna surrandes i bakhuvudet lyssnar jag när hon sakligt och med ett inifrånperspektiv berättar om klanens roll och makt, om hederskultur och om skam. Inte ett överord hör jag, ingen värdering av det system som berövat henne så mycket. Samtidigt öppnar sig ett bråddjup mellan den värdegrund som vårt svenska samhälle vilar på och den hederskultur hon berättar om. Hur ska integrering ske när våra värdegrunder ser så olika ut, vem skall vi lyssna på, vilka perspektiv är viktiga att lyfta fram? Hur lyssnar vi så att kvinnors drömmar och längtan efter frihet, framtid och plats för sin egen vilja med sitt liv får ta plats i det privata och offentliga livet? Hur gör vi så att vi inte sviker de osynliggjorda, de som anses svaga och de som ingen lyssnat på? Vad betyder för dem att integreras i det svenska samhället? Hur kan vi som enskilda och som kyrka säga det varma välkommen som vi vill säga så att det också ger livsluft och livsrum för de som lever under hederskulturens förtryck? De som med ettenda felsteg drar skam över både sig själva, familjen och klanen. Frågorna virvlar i mitt inre medans tåget rusar fram. Men starkast hör jag Afafs ord ”det finns ingen förlåtelse” och berättelsen om den röda cykeln, symbolen för hennes frihetslängtan.

Yvonne Göranson, samordnare för flyktingfrågor
Region Mitt, Equmeniakyrkan