Ett hjärta för Pakistan
En vecka efter det att Rut Eliasson lämnade Lahore utsattes de kristna i staden för ännu en självmordsattack. Kyrkan i Pakistan är utsatt och hotad. Men genom Equmeniakyrkans medarbetare hålls kontakterna med Sverige levande.
Publicerat 23 maj, 2016
Observera
Denna text publicerades första gången den 23 maj, 2016. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Murarna är höga runt det kristna centret i staden Rawalpindi. Vid huvudbyggnaden står två beväpnade vakter som lite lojt betraktar de gäster som kommer och går.
– När jag kom hit i början så kunde jag gå ut och handla på andra sidan gatan. Men nu vill de inte att jag gör det längre, säger Rut Eliasson, som är Equmeniakyrkans internationella handläggare för Indien och Pakistan.
Pakistan är i mycket en främmande värld. Våldet finns alltid där som ett latent hot, både för utlänningar och pakistanier. Det yttrar sig inte bara i de självmordsattacker som dödat hundratals kristna. Kristna lever också i rädsla för att bli anklagade för hädelse, något som kan leda till dödsdomar eller lynchningar. De har också att hantera den diskriminering som är vanligt förekommande. De kristna är stämplade som orena och smutsiga, och de lever ofta på botten av samhället.
– De har ett stort behov av att känna att de har kontakt med människor utanför Pakistan, att det finns kristna som stöttar och ber för dem.
Att Rut Eliasson reser till Pakistan och träffar de kristna där betyder mycket. Hon möts av en enorm gästfrihet och värme, och alla har en historia att berätta för henne.
Att efter en resa försöka förmedla denna komplexa värld till kristna i Sverige kan vara svårt.
– Människor här vet ofta så lite om landet. Många ser bara krig och negativa saker framför sig. Det är en lång startsträcka innan människor förstår läget.
Kan det vara frustrerande?
– Ja, speciellt eftersom vi skulle behöva finnas med mer för dem i bön och genom påverkansarbete.
Det kristna centret i Rawalpindi får stöd av Equmeniakyrkan för att bedriva ett fredsarbete som minskar spänningarna mellan olika religiösa grupper.
I storstaden Lahore möter Rut Eliasson sedan biskopar och ledare i Church of Pakistan, den kyrka som Equmeniakyrkan samarbetar med.
Rut försöker alltid anpassa sig till kulturen när hon reser i tjänsten. Hon klär sig som en pakistanier, hälsar som en pakistanier. Men hon måste bryta mot normer i en kultur där unga kvinnor förväntas sitta tysta och lyssna när männen talar.
– När jag träffat partners har jag flera gånger varit med om att männen valt att inte hälsa på mig. Då brukar jag ligga lågt och inte ställa till någon scen eftersom jag vet att de är tvingade till att lyssna på mig sedan.
Samtidigt förändras kvinnans situation även i länder som Indien och Pakistan. Unga kvinnor drömmer om att bli läkare och lärare, inte hemmafruar.
– Jag kan känna att jag får vara med och påverka så att de ser att unga kvinnor också har något att bidra med, säger hon.
I Lahore blir det många samtal kring policy och framtid: svenska värderingar ska jämkas med pakistanska, och Sidas riktlinjer ska förverkligas i en främmande kultur. Det är inte enkelt, men bistånd handlar ofta om tålamod och timslånga möten. Och Rut Eliasson ser att det ger resultat.
– Det känns meningsfullt när jag får träffa människor som fått sina liv förändrade. När man möter en kvinna som gått från att leva i yttersta fattigdom till att bli självförsörjande, då inser man att vårt bistånd gör skillnad.
På påskdagen, en vecka efter det att hon kommit hem, bombades en park i Lahore och minst 75 personer dog. Ingen av vännerna i Pakistan drabbades direkt, men oron och sorgen är stor, liksom behovet av stöd. Rut Eliasson hoppas att fler i Sverige ska få ett hjärta för Pakistan.
– Några lokala församlingar har börjat engagera sig för Pakistan. Jag hoppas det kan bli fler. De behöver känna att vi finns där för dem.
text och bild: Jonatan Sverker
