Ett skratt på Karenbaptisternas kontor i Chiang Mai har tystnat

Publicerat 

Kamo kom från byn Thiwata söder om Omkoi kom till Chiang Mai för att studera till pastor – och blev kvar som ansvarig för söndagsskolearbetet i hela samfundet.

Jag har jobbat med henne under många år för att utbilda och utveckla söndagsskolan här i norra Thailand. Det fanns ingen som hade så nära till skratt.

För ett drygt år sedan så fick hon reda på att hon hade cancer. Den spred sig snabbt och snart var den spridd i hela kroppen. Det är inte första gången som hon hade fått kämpa.

Thiwata var en fattig karenby när hon lämnade den. Hon fick kämpa ett extra år på pastorsutbildningen, för att hennes förkunskaper var bristfälliga och thai blev aldrig hennes språk fullt ut. Hon visade att hon hade utmärkta ledar- och organisationsegenskaper, som fångades upp.

Hennes man vittnade på en av minnesstunderna, som man brukar ha tre dagar efter dödsfallet; ”Det senaste året har Kamo varit fler dagar på sjukhuset än hemma.” (Jag minns hur hon berättade vad illa hon tyckte om sjukhus.) ”Jag fick sluta mitt jobb och bli sjuksköterska för att ta hand om min fru. Ändå har jag varje månad haft mer pengar än vad jag hade som anställd. – Tack för era gåvor, böner och omtänksamhet.”

Det blir ett stort hål efter Kamo. Hennes man och två döttrar känner naturligtvis smärtan mest, men även hennes gamla ”tjej-kompisar” och alla vi andra som jobbade med Kamo får försöka gå vidare. Vi får glädjas med allt vi fått och fortsätta brottas med våra frågor, samtidigt som vi ser hur Gud finns i mitten av dem; bär och förser.

”Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.” Rom 14:8

Otto Ernvik
missionär missionär