Fastebrev 2018

Kyrka för alla – Ett i Kristus.

Vi är mitt i fastan. Vi går med Jesus in i de sista koncentrerade veckorna av prövning, eftertanke och lidande. I en av de välkända fastepsalmerna (PsoS nr 135) uppmanas vi att gå med till Jerusalem. Vi ska då få se hur Jesus Kristus, Guds Son, lider i syndarens ställe. Vi ombeds pröva om vi är beredda att vaka, uthärda det brutala våld Jesus kommer att få utstå. Vi får även tröst i sista versen i orden om Jesus frälsarens fortsatta närvaro. Där han är, ska vi få vara med honom.

Orden om att våga se, gå med och vaka är uppfordrande. Det är ord att besinna i heliga fastetider. I prövning och lidande som är faktisk, både i våra egna personliga liv och i det som omger oss, drabbar, finns också en möjlighet att skala av, söka klarhet, be om öppna ögon och hjärtan, om öppna händer. Erfarenheten lär att när livet skalas ner till det mest nödvändiga, öppnas nya perspektiv.

Fastan erbjuder så en tid för omprövning och förnyelse. I vår del av världen återkommer ljuset och livet i naturen dag för dag. Som troende vet vi att vi också, samtidigt, väntar påskens glädje och hopp efter fastan.

Fastan är i detta alltid en ansvarstid, både för oss personligen och som samhälle. Det blir särskilt tydligt under ett år som i år då vi i vårt land ska gå till allmänna val.

Det är i år 100 år sedan riksdagen fattade det slutliga beslutet om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män till både riksdag och kommunala församlingar. För oss i Equmeniakyrkan är det både ett stolt minne och en uppfordran att den reformregering som lade fram rösträttspropositionen hade en stor del av sitt stöd i folkopinion och riksdag bland medlemmar i de folkrörelsesamfund som i dag är samlade i Equmeniakyrkan. Bland den regeringens ledamöter fanns också för första gången i Sverige en frikyrkomedlem.

Minnesåret av demokratins genomförande i Sverige firas samtidigt som demokratin på nytt ifrågasätts och utmanas både i grannländer och här hemma. Betydelsen av politik och demokratiskt deltagande uppfattas inte längre lika intressant i ett samhälle där individen tar allt större egen plats samtidigt som det blir allt svårare att se var i en globaliserad värld de avgörande besluten om ekonomi och sociala villkor fattas. Besvikelsen över politikens begränsade möjligheter och bristen på resultat föder misstro och politikerförakt. Auktoritära styrelseskick med starka ledare uppfattas skrämmande ofta som ett bättre alternativ än folkvaldas förhandlingar och kompromisser i utredningar och utskott.

I tider när demokratin ifrågasätts växer risken för att den politiska dagordningen blir förenklad och förgrovad, vilket i en ond cirkel ger grund för fortsatt ifrågasättande. När vi som kyrka har infört konsensusmetoder för beslutsfattande i vårt högsta beslutande organ, kyrkokonferensen, är det ett sätt att fortssatt lyfta demokratifrågorna och bidra. Vi har möjlighet att medverka till en förnyad och livsviktig diskussion om allas delaktighet och vikten av att lyssna varandra till hörande.

Som kristna är vi till för varandra och ska ta vara på vår broder och syster. Detta har under de senaste åren konkret kommit att handla om att värna flyktingar, familjer såväl som ensamkommande, och migranter. Många av våra församlingar och enskilda har föredömligt och engagerat ställt tid och rum till förfogande. Detta är något vi ska vara stolta över och glädjas över. Vi kan delta i den politiska debatten inför valet, lyfta fram möjligheter snarare än påfrestningar och problem med flyktingmottagande. Vi ska inte heller sluta nu. Nu fortsätter arbetet för inkludering.

Vi kan utmana politiska lösningar där begränsningar och trösklar för att hålla nere invandringen till ett europeiskt minimum förespråkas. Vi kan peka på faktiska möten som motverkar rädsla inför det främmande. Som en av de Abrahamitiska religionerna har vi ett särskilt ansvar att motarbeta fördomar om muslimer som skyldiga och stå upp mot antisemitism som återigen tränger sig på i Europa och även vårt land.

Som folkrörelsekyrka med rötter i det demokratiska genombrottet för hundra år sedan tar vi avstånd från auktoritära ledare som tar till Gud och traditionen för att få förankring för och rättfärdiga sin orättfärdiga politik. Vi vet att kristna kyrkor och bekännare blir offer för politiskt och religiöst förtryck och får sin religions- och yttrandefrihet beskuren. I en växande internationell ekumenisk samhörighet har vi en unik möjlighet att höja vår röst i protest och solidaritet med våra trossyskon. Vi tror att förändring och förvandling är möjlig. Inte i egen kraft, men i förtröstan på att mötet med Jesus Kristus som hela världens försonare och befriare kan förvandla världen.

Som kristna bekänner vi vår tro på Gud som hela världens skapare. Inget tillhör oss själva. Växter, djur, vatten och stenar är Guds. Varje människoliv som föds och varje andetag som dras gör det för att Gud är den som fortsatt ger liv åt allt (1 Tim 6:13). Vi är en del av Guds skapelse och ska vara förvaltare av den. Med den utgångspunkten kan vi stödja initiativ för att motverka klimatförändringar.

Det finns i vårt land en stor medvetenhet om det långsiktiga hotet mot vårt klimat med en för mänsklighetens överlevnad farlig höjning av medeltemperaturen på jorden. Diskussionen om faror och risker är både nödvändig och smärtsam och kommer att ställa nya krav på hur vi lever våra liv och vilket näringsliv som är långsiktigt hållbart.

Den internationella diplomatiska aktiviteten är hög och många viktiga politiska beslut fattas. Men det är beklämmande att klimatförändringen inför höstens svenska val hamnar långt ned på partiers och väljares listor över vilka frågor som de anser vara viktiga och avgörande inför valet. Här behöver vi besinna att kristna i tider av plåga, förtryck och förföljelse ibland sökt falsk tröst i en tro att onda tecken i tiden är något vi får leva med och se som förebud på denna tidens slut och Kristi återkomst. Det är en förenklad och farlig teologi. Vi har ett kristet hopp i en svår tid, förvissningen om att allt kan vända och att vi som kristna har ett ansvar och en möjlighet att besinna oss och utan fruktan ge vårt bidrag till och vara med i förändringen. Löftena står kvar. Vi ska både arbeta för förändring och samtidigt förtrösta på att det folk som vandrar i mörker ser ett stort ljus. Gud har inte övergett oss. Ljuset strålar fram (Jes 9:2).

Under 2018 har vi i Equmeniakyrkan sagt att Paulus ord om att vi är ett i Kristus ska vara tematiskt genomgående i kyrkokonferens, regionfester och medarbetardagar (Gal 3:28). Ett i Kristus – kyrka för alla innebär att vi vill enhet, gemenskap för alla olika, för fler.

Vad betyder det för hur vi är församling, Guds redskap för sin räddningsaktion i världen? Vad betyder det för hur vi tar vår del i det samhälle vi är en del av? Hur ska vi som kristna tar vårt förvaltarskap gentemot, eller som, beslutsfattare i det som rör vår lilla del av Guds skapelse? Som kristna är vi kallade att vara förvaltare men också profetiska gentemot det som är orättfärdigt. Detta gäller både i våra egna församlingar men också i det samhälle där vi är en del. Att vara ett i Kristus innebär att bejaka skillnader och olikheter. Kroppen innehåller olika delar (Rom 12:4). Olikheter är Guds gåva till oss. Vi behöver öva oss i att visa gästfrihet och välkomna på riktigt. Det handlar om etnicitet, men också ålder, förmågor, orientering, kön och ekonomisk ställning. Diskriminerande strukturer är ett faktum. Som kyrka ska vi visa på andra ordningar och trotsigt vara ”ett i Kristus”. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.

Psykisk ohälsa bland barn och unga ökar. Många barn med funktionshinder slås ut i skolan. Det kan även vara svårt att hitta sin plats i församlingen om man har svårt att sitta still eller inte förstår socialt samspel. Vi behöver arbeta för att vara inkluderande på riktigt.

#Metoo har blivit en väckarklocka för många organisationer, institutioner, företag och myndigheter. Även i kyrkan har vi påmints om att det inte finns någon oskyldighet. Vi riskerar att bäddas in i en förtäckt trygghet. I frikyrkan hette uppropet ”Sanningen skall göra er fria”. Orden från Johannes 8:32 påminner oss om att vi behöver arbeta för trygga rum och stå upp mot alla former av trakasserier, förtryck och utnyttjande.

I allt detta måste och vill vi fastetiden 2018 vara en kyrka för alla – ett i Kristus.

Vi går med Jesus på en svår väg. Ingen har lovat oss att det ska vara lätt. Vi utsätts för prövningar. Fastan är en tid för rannsakan och fokus. Det är en tid att samla kraft och ompröva. Våra församlingar och medarbetare, alla medlemmar, människor som samlas till gudstjänst och smågrupper bär hopp i sina händer. Vi har fått lampor. Ljuset har inte övergett oss. Gud har lovat att sända sin Ande, Gud har lovat gå med. I fyrtio år ledde Gud sitt folk genom öknen, med en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten. Och Gud gav dem sin Ande (Nehemja 9).

Vi tror fortsatt att Gud leder oss och sänder sin Ande. Att Guds Ord är en lykta (Ps 119:105) och att Jesus har kommit som hela världens ljus.

Låt 2018 få bli ett år då vi med tydlighet och glädje, klarsyn och engagemang följer Jesus på vägen, ser behov, stannar upp och vilar, välkomnar, protesterar mot orättvisor, övar oss i barmhärtighet.

Må Gud välsigna dig, våra församlingar, medarbetare alla människor i vår närhet.

Kom heliga Ande. Var oss nära. Öppna våra ögon. Ge våra hjärtan ro. Gud skapare, räddare och livgivare – Led våra fötter. Låt våra händer få vara redskap för din frid. Gör oss modiga. Ge oss också ro och tid för återhämtning. Låt våra församlingar få vara räddningsaktörer för din mission.

Amen.

Lasse Svensson, Olle Alkholm, Sofia Camnerin
kyrkoledare Equmeniakyrkan

• Dela