Vi har också röstat på Trump

Publicerat 

Igår morse mötte jag kyrkornas institutionssjälavårdare. SKR (Sveriges kristna råd) hade utbildningsdagar för fängelse-sjukhus-universitetspräster/pastorer/diakoner. Jag hade ett förberett föredrag sedan tidigare, riktat till just medarbetare utanför väggarna. Det var tänkt för de medarbetare som kyrkan sänder iväg till sekulära institutioner. De vi skickar iväg på ett slags ”vandra-omkring-uppdrag” i Jesu efterföljd, i Guds mission.

Jag var själv osäker på om det skulle gå att ta sig dit. Marielund ligger långt ute på Ekerö och Stockholm var lamslaget av snökaos. Jag var definitivt osäker på om mitt föredrag skulle fungera dagen efter Trump-kaos? (om uttrycket ursäktas)

Jag inledde med att tala om bildning, väl medveten att detta kunde tyckas märkligt. Vad har bildning med någonting att göra? Med hjälp av kunniga författare i boken Bildningsresan (Bertil Ohlin Förlag 2012) delade jag definitioner av bildning, som att den till skillnad från utbildning syftar till att omvandla hela människan, hennes inre förmåga, insikter, moraliska och etiska uppfattning. Bildning är inte privat eller individuell utan något vi delar. En ensam människa som aldrig levt i ett samhälle och vuxit upp i avskildhet, kan inte vara bildad. Bildningen är gemensam och den påminner ganska mycket om språket. Vi tar alla del i bildningen och skapar den. Bildningsprocessen har med förmänskligande och växande att göra.

Mycket tyder dock på att bildning idag brusas sönder i tusen olika varianter. Vi verkar inte kunna enas om någon sorts kanon. Å ena sidan ska alla ha rätt att tycka vad de vill. Vi har fått en värld där man aldrig får ifrågasätta andra människors värderingar. Allt blir kunskap, ingenting mer värt än något annat och rädslan att kränka någon gör att vi inte vågar bryta åsikter mot varandra. Detta innebär att vi missar möjligheten att nå fram till mer välgrundade argument. Om vi inte heller vill skilja på kunskap och kunskap och inte vill definiera önskvärd kunskap och visa på vägar som leder till befrielse, upphör också möjligheten till förändring och förbättring. Å andra sidan talar vi om åsiktskorridoren som blir allt smalare. Allt som faller utanför avfärdas. I båda fallen isolerar vi varandra och tomhet uppstår. Med en mer existentiell tolkning är det till slut människan som försvinner när allt har tömts på mening.

Jag sa till institutionssjälavårdarna att jag ser dem som brobyggare, mellanrumsfyllare, att de har ett särskilt uppdrag att inte låta individer isoleras i sina egna universum, att vara skydd mot tomheten och att säkerställa själva rummet, men också att vara kanonskapare, vägvisare till emancipation. Jag sa också att de kan vara bärare av de epistemologiska ramar som skyddar från konspirationsteoriernas nät.

Många har analyserat hur det kunde ske – att Trump vann – varför det skedde och vad vi nu behöver göra. För det första tror jag vi ska sluta tänka att ”de” röstade på Trump. Om vi tror att Gud har skapat en enda mänsklighet och tror på Paulus ord om kroppen och delarna (1 Kor 12), då är det vi som har röstat på Trump. Det är även vi som inte röstade på Trump och nu är skadade ända in i själen. Vad gör det med oss som gemenskap?

För det andra tror jag att vi har samma uppgift som själavårdarna, att fylla ut mellanrummen, bygga relationer med andra, våga möten och delande på djupet, men framförallt genom att peka på att det inte är tomt mellan oss. Vi hör ihop och Gud är.

Vi behöver också påminna oss om just bildningen, att den aldrig är given. Den kan hotas. Demokrati uppstår inte av sig själv. Den förutsätter delande av kunskap, samtal om värderingar och stora berättelser. Om detta har Joel Halldorf idag skrivit en mycket viktig text http://www.dagen.se/ledare/en-varld-har-rasat-vilken-kommer-nu-1.803431

Det är inte enbart institutionssjälavårdarna som är kyrkan utanför väggarna. Jag tror att vi andra också är kallade att vara lärjungar som Jesus skickar iväg, på ett vandra-omkring-uppdrag. Vi är också kallade att vara rumsbyggare, ett slags bakgrundskunskapsbyggare som kan bygga det gemensamma och definitivt vara med och återskapa mening åt symboler. Vår primära uppgift är att våga visa tillit och peka på grunden för vårt hopp.

Hopp, mening, gemenskap och befrielse är för mig nyckelbegrepp i den tid som nu är.

Sofia Camnerin
biträdande kyrkoledare