Intervju Noomi Tönnäng

Publicerat 

De senaste åren har Noomi arbetat med ”Brobygge – dialog med livet”. ( här nedan kallat Brobygge.)  Skrivbordet på Equmeniakyrkans regionkontor i Örebro ska nu städas rent.
Noomi blev pastor ganska sent i livet och ordinerades 2002. Men hennes yrkesliv började långt innan dess.

– Jag har alltid haft ett särskilt hjärta för de som har det kämpigt. Att arbeta med människor som har det tufft i livet är nog en slags kallelse jag burit hela livet. När Kurt och jag gifte oss i 20 årsåldern lät vi nästan omedelbart två killar med missbruk bo i vårt hem. Nu efteråt tänker jag att det var ju inte klokt. Den ene killen hade renlighetsmani och den andre fick man säga åt att han skulle byta underkläder.  Utifrån våra erfarenheter idag skulle vi ju inte gjort på det sättet.  Med vid den tiden var det en social väckelse i Falkenbergs Frikyrkoförsamling.  Många trasiga människor sökte sig dit och vi ville hjälpa till.

-Jag är glad för alla dessa år med kantstötta och lite udda människor. De har mycket att bidra med och kyrkan behöver den gruppen. Som kyrka har vi ett ansvar för utsatta människor, även om man inte behöver göra som Kurt och jag när vi var unga. Noomis engagemang medförde att hon arbetat som föreståndare på RIA och i DKSN (f.d. Hela människan). Både som föreståndare och på nationell nivå med ansvar för det sociala arbetet i hela landet. I den uppgiften ingick bl.a. att skriva kursmaterial, ordna fortbildning mm.  Hon arbetade även några år på Sveriges frikyrkosamråd (idag en del av SKR). Noomi har också hunnit med att vara både fängelse och sjukhuspastor samt församlingsutvecklare i Equmeniakyrkan. -Under perioden då jag bodde i Karlskoga och pendlade till Stockholm fick min man en stroke. Jag avslutade då min tjänst för att hjälpa Kurt. Nu gick det trots allt bra för honom och jag började så småningom umgås med tankar på att läsa teologi. Och så blev det. Första pastorstjänsten var i Vallersvik i Frillesås, som var baptismens ”födelseplats” i Sverige.

2005 installerades Noomi som pastor i Betaniakyrkan i Örebro. Där fick hon pröva lite nya vägar och jobbade mycket med samtalsgrupper utifrån material som ”Skapa gott liv”. Hon gick också Brobygge utbildningen som hon nu själv ansvarar för.  2009 anställdes Noomi av Svenska Baptistsamfundet för att utveckla Brobygge konceptet som fokuserar fyra kärnområden: Våra livsberättelser, Dialog med varandra, Andlig, fördjupning samt Recovery – inre upprättelse. Vi använder oss bl.a. av föreläsningar, litteraturstudier, samtal, kreativa reflektioner och kursen innefattar 5 helger under ett läsår och med ett tema varje träff: Dialog med Gud, Dialog med min insida, Dialog med omvärlden, Dialog med kroppen och Dialogen med mig själv.

-Nuvarande läsår är nog det starkaste jag upplevt under hela min tid. Det händer så mycket i människors liv. Vi frågade oss själva: ”vad är vi med om egentligen?
Brobyggekonceptet växte fram ur Brommadialogen som Harry Månsus var initiativtagare till. Brobygge kan vara lite svårt att greppa säger Noomi, men det handlar om att söka dialog med sökande och längtande människor. I Brobygge konceptet ingår även arbetet med sinnesrogudstjänster. Det är en gudstjänstform som fått stort utrymme inom Svenska Kyrkan. Sinnesrogudstjänsterna vänder sig i hög grad till människor som arbetar med de 12 stegen för eget tillfrisknande från alkohol och andra droger. Sen flera år finns ett nära samarbete mellan Brobygge i Equmeniakyrkan och Stockholms stift vad gäller Sinnesrogudstjänsterna.

Vad händer nu när du går i pension?   – Jag hoppas verkligen att Equmeniakyrkan anställer någon som för arbetet vidare. Hade jag haft möjlighet skulle jag vilja utveckla ett Brobyggekoncept för våra församlingar. T.ex. att mötas 5 helger under ett läsår med fokus på dialog, andlig fördjupning och att lära känna sig själv.

– Oavsett vad jag jobbat med trivs jag bäst i mötet med människor, att få se människor växa och mogna, att komma varandra nära och möjligen locka fram en andliga längtan. Hos många utanför kyrkan finns en andlig längtan och det är ett av skälen till att människor söker sig till Brobygge. Där finns en större öppenhet och acceptans för det svåra och trasiga i tillvaron.   Om vi troende i större grad skulle våga ge uttryck för den andliga längtan vi bär på, skulle det kunna betyda mycket i församlingarna. Till Brobygge kommer ibland människor som lever med nyandlighetens utbud men som trots allt känner att den inte möter deras djupaste längtan och behov. Då är det inte varken min eller kyrkans uppgift att tillrättavisa och döma. Istället får vi erbjuda den kristna trons innehåll utan pekpinnar.

När du ser tillbaka, vad hör till dina svåraste erfarenheter? – Det svåraste och kanske det viktigaste när jag ser tillbaka på livet som kristen överhuvudtaget, är nog brottningskampen med Gud. Jag har under perioder kämpat med min tro, fått lämna mycket av det jag fick med mig från min barndom. Har slitit med att hitta en ny grund för min tro och det tycker jag att jag gjort. Känner en vila i min tro idag. Jag vet var jag står, vad jag har erövrat av en fördjupad tro. Det har varit en stor tillgång att få dela både den andliga kampen och vardagsfrågorna med goda andliga vägledare och handledare. Men man blir aldrig färdig och det är som det skall.  Det svåraste yrkesmässigt är de gånger då människor jag kommit nära tagit livet av sig. Personligt var det också en svår tid då Kurt blev sjuk och jag stod där med små barn.  Men jag är jättetacksam för mitt liv och alla erfarenheter jag fått del av.

Nu är det dock dags att lämna. Känner mig nöjd med mitt beslut men kommer inte sluta vara aktiv. Jag har under många år haft en funktion i Equmeniakyrkans och Evangeliska Frikyrkans personalvårdsarbete, vilket har inneburit själavård och handledning med församlingsanställda. Det fortsätter jag gärna med.

Vad vill du säga till unga församlingsarbetare idag? Våga möt och lär känna dig själv, också din egen andlighet, undersök vad du längtar efter, dela med dig av det du har och är. Tyvärr är detta inte så naturligt i min generation. Men i många andra sammanhang, speciellt där det finns människor som kämpar med livet är det ofta naturligt att tala om livet och tron. Kanske är det så att då man inte har några fasader att försvara blir det mer naturligt att tala om Gud.

Vad ser du fram emot som pensionär? Först ska jag bara vara, umgås mer med barnbarnen och läsa goda böcker som jag inte orkat det sista. Jag vill också vara vid havet lite mer. – Från balkongen i mitt barndomshem ser vi fyren Pater Noster som betyder – Fader Vår. Vare sig havet är lugnt eller vågorna slår höga, får vi komma till Gud vår Fader.  Så får det bli även som pensionär!

Stefan Klingberg