Jag tror det är tid nu.

Publicerat 

Den psykiska ohälsan breder de facto ut sig. Nu senast rapporterar Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) att den psykiatriska vårdkonsumtionen fortsätter att öka bland barn och unga (Dagens Nyheter 2017-03-01). Unga kommer in till akutpsykvården, inte för att de fått dåligt betyg på ett prov, vilket ibland påstås, utan för att de på riktigt mår dåligt.

Jag var i Härnösand i går. Fin kuststad, har aldrig varit där förut. I Härnösand har Equmeniakyrkan en av sina fem folkhögskolor. De firar 75 år i år. Det är något att fira. Igår hade de en utbildningsdag för all sin personal om psykisk o/hälsa.

Lärarna på folkhögskolan berättar om den samhällsaktör de är. De finns där ingen annan riktigt finns. Till allmän linje kommer exempelvis elever som inte tidigare klarat sina grundskolestudier och som har misslyckats med mycket i livet. Nu läser de upp behörighet till vidare studier eller yrkesliv. Miljön i sig helande. Studietakt anpassas till eleverna och inte tvärt om. Rektorn berättar att de köpt in särskild belysning för de elever som har olika typer av neuropsykiatriska (NPF) diagnoser. De skapar särskilda rum för avskildhet och tystnad för den som har koncentrationssvårigheter eller social fobi. ”De blir upprättade”, säger studieledaren. ”Det är en helande miljö här”.  Idag går ungefär 300 elever på de långa kurserna och över 2000 personer på de korta. Ett 60-tal personer är anställda.

Jag föreläste om funktionsvariationer och underbara barn med olika typer av NPF diagnoser. Mest var det att ur ett anhörigperspektiv tala till engagerade lärare som redan visste det mesta. Särskilt smärtsamt är att barn och unga med NPF löper extra stor risk att drabbas av psykisk ohälsa. Om man inte blir bemött som den man är, ej heller att omgivningen anpassas, finns risk att man utvecklar en känsla av att alltid vara ”fel”. När man dessutom per definition har svårt med sociala kontakter, är risken för utanförskap och isolering stor.

På eftermiddagen föreläste psykiatern Stefan Magnusson. Utifrån WHOs (världshälsoorganisationen) definitioner av hälsa, som både social, fysisk och mental beskrev han riskfaktorer för ohälsa, som att utveckla ångest och i förlängningen depression, riskerna vid droganvändning, även post traumatisk stress (PTS) där exempelvis många nyanlända är särskilt svårt drabbade. Inte minst bad han personalen och oss alla att lära oss vara uppmärksam på den som verkar börja gå in i en depression. Det hjälper inte att säga ”ryck upp dig” utan snarare ”du behöver hjälp”.

Under dagen i Härnösand talades inte om existentiell hälsa (även om de i praktiken redan kan det). Internationellt betraktas Spiritual Health som en nödvändig del i hälsobegreppet. I Sverige har detta fortfarande inte slagit igenom, trots att WHO redan 1986 slog fast att hälsa både handlar om fysisk, social, psykisk och existentiell/andlighälsa.

Huvudområdena för denna existentiella/andliga hälsa är: 1. andlig kontakt, 2. mening och syfte med livet, 3. upplevelse av förundran, 4. helhet och integration, 5. andlig styrka, 6. harmoni och inre frid, 7. hoppfullhet och optimism samt 8. tro som resurs. (Hämtat ur Cecilia Melders avhandling: Vilsenhetens epidemiologi Uppsala 2011)

Cecilia Melder, lärare på Teologiska Högskolan i Stockholm, är en av de som driver på att vi postmoderna svenskar tar till oss denna kunskap, även vårdapparaten. Hon pekar på hur vår samtid skapar social och kulturell fattigdom och att ”den existentiella dysfunktion som finns i Sverige kan och bör klassificeras som en mental hälsokris”.

Som en kyrkans företrädare tycker jag ju det är självklart att vi i kyrkan ska kliva fram mer. Vi om några borde tala om detta och arbeta för att de existentiella hälsotalen blir högre, särskilt bland barn och unga. Jag är glad att vi i Equmeniakyrkan satsar för att bygga upp kompetensen inom detta område med hjälp av det vi beskriver som Akademi Överås. Jag är glad att vi har kompetensen på vår Teologiska högskola. Det hjälper dock inte om vi inte tar del av den, inte heller om vi inte omsätter den.

Jag tror det är tid nu. Att på ett mycket tydligare och modigare sätt kunna svara på frågan ”Vad har ni gjort mot mina minsta?” (Matt 25:40) Låt oss se hela människan, i all hennes storhet, skönhet och skörhet. O låt oss med stort självförtroende fortsätta arbeta för även existentiell/andlig hälsa. Det behövs.

Sofia Camnerin
biträdande kyrkoledare