Konferens om mänskliga rättigheter

Är det här som det händer?

Jag sitter i en glänsande hotellobby och dricker mitt mycket sofistikerade te medan jag tittar ut på den, förvisso solsjudande men, tomma polska piazzan. Omgärdad av en lummig park, anrika byggnader och gnistrande nybyggen ligger den där tyst. Det enda tecken på liv är en barnfamilj som tidigt gett sig ut på turistpromenad och som nu står och fotograferar ett förintelsemonument och dess armerade beskyddare.

Jag befinner mig i Warszawa på OSSE:s, Organisationen för säkerhet och samverkan i Europas, årliga konferens om mänskliga rättigheter HDIM (Human Dimension Implementaion Meeting) och de två av tio dagarna som här ägnas åt bl.a. minoriteter och religionsfrihet. Equmeniakyrkan är sedan nittiotalet medlem i Svenska OSSE-nätverket, och genom ett stipendium från det nätverket har jag fått förmånen att här representera Europiska baptistsamfundet och Världsbaptistsamfundet.

Konferensen är unik på så sätt att här möts representanter för medlemsstater och NGO:s (icke-statliga organisationer) för att tala om den mänskliga dimensionen av internationell säkerhet. Och det är sannerligen en härlig röra. Ena stunden pratar jag med MR-advokater från Strasbourg, för att i nästa stund samtala med patern för Sacre Coeur i Paris eller byta ett par ord med FN:s särskilde rapportör för religionsfrihet. Och däremellan försöker jag såklart hjälpligt använda min skrala ryska för att förstå den välvillige mannen från den kazakiska kyrkan i Tyskland. Intressant är bara förnamnet.

Det har varit intensivt men tre dagars konferensmarathon har nu äntligen visat mig barmhärtighet. Nu är det bara jag, mitt sofistikerade te, den sköna fåtöljen, den smootha jazzen från baren och alla mina tankar i en knapp timme. Tankarna är ömsom lugna, ömsom högljudda. Irritation över att vi bara pratar istället för att göra. Tacksamhet över att så många ändå är här. Dåligt samvete över att inte kunna mer. Motivation till att gå hem och förändra världen. Ilska över att vara på ett fint hotell när det är på ett flyktingläger vi behövs. Grubblande om ifall det här verkligen är så Gud vill ha det. Ja, tankarna dansar en uppspelt finsk tango med förbundna ögon. Men så gör en av alla tankar sig fri och sätter sig på min axel, viskar: är det här som det händer?

Är det här som det händer? Är det här, år för år, som människor och stater möts för att utbyta blickar, handtryckningar, visitkort, erfarenheter, utmaningar och drömmar? Är det här det där lilla fröet om ”kanske” föds? Kanske kan vi nå högre förståelse och bredare vilja till att se den lilla människan och hennes oinskränkta rätt till integritet och frihet? Kanske kan vi nå en vilja att samarbeta för säkerhet – inte bara på pappret utan också i fält? Kanske får vi tag på ett visitkort som förändrar inte bara mig, utan också hela min värld? Jag låter tanken viska och betraktar stilla den polska piazzan.

Runtom mig har de sköna fåtöljerna börjat fyllas med representanter från stater och civilsamhälle. Samtal förs på lättsam turkiska, klingande franska, upprörd brittisk engelska och viskande arabiska. Ljudnivån stiger, mitt sofistikerade te har kallnat och jag ser att klockan visar att jag bör göra mig redo för tre timmar i plenum och den rapport om religionsfrihet i Tadjikistan som jag kommer lägga fram för EBF:s räkning. Den tadzjikiska ambassadörens stol gapade tom igår, men kanske bestämmer ambassadören sig för att titta förbi idag. Jag hoppas det. Bäst jag går och kollar.

Warszawa i september 2016
Linnea Gullholmer

• Dela