Kors och ifrågasättande av diagnoser
Publicerat 9 augusti, 2016
Observera
Denna text publicerades första gången den 9 augusti, 2016. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Det är svårt att orientera sig bland alla motstridiga budskap. Jag tycker det. Media i allmänhet och sociala media i synnerhet tenderar att polarisera. Den verkar vilja och driva antingen eller.
Det jag engageras av nu är dels debatten som uppstått i kölvattnet av det raljerande utspel som gjordes på ledarplats om barn med neuropsykiatriska diagnoser och om vårdnadsbidraget nu i veckan (Expressen 2016-08-07). Ledarskribenterna hävdar där att diagnoser tvingas fram av föräldrarna som ”inte orkar med sin älskade stökunge som de vill när de arbetar heltid” och därför vill ha bidrag. Denna ledartext ifrågasätter diagnosernas giltighet. Jag har publicerat en bok som bl.a. syftar till att bilda kring funktionsvariationer. Jag skriver om varför jag blir personligt provocerad varje gång någon s.k. tyckare ifrågasätter diagnoser som ADHD och Autismspektrum och ställer frågor om huruvida detta vilar på ett ifrågasättande av den faktiska funktionsvariationen och det lidande det medför, eller om det vilar på ett ifrågasättande av att diagnostisera. Jag skriver att det som i så fall ska kritiseras är att diagnosen värderas negativt.
Jag engageras även av den debatt som blossat upp kring korset. Debatten har gällt huruvida korset ska tas på, göras synligt runt halsen, som tecken på solidaritet med förföljda kristna syskon i världen, som ”tecken på tyst motstånd mot mörker och våld”, eller om det inte ska användas som symbol i kamp för förföljda kristna syskon runt om i världen. Det är inte så mycket korset i sig debatten handlar om utan på vilka grunder den vilar och vilka konsekvenser den får.
Båda dessa debatter hör ihop. Jag anser det. Skriver mer om detta i min bok.
För vid sidan om debatterna finns alla de som nu berättar om sitt kors, varför de är kristna, vad det betyder, vad det har kostat, förlöst och upprättat. Där finns alla förföljda trossyskon runt om i vår värld, de som flytt och de som stannar kvar. Där finns alla de som mördas, de som dör på plats, i flykt eller mördas när de celebrerar mässan. Där finns kyrkor och organisationer som engagerar sig. Där finns nya initiativ som exempelvis Equmeniakyrkans ”Tänd ett ljus – Syrien”. Där finns också tystnad och passivitet, där finns rädsla som förlamar. Där finns alla de barn som inte vill gå ut, som får kraftiga sammanbrott, som dunkar huvudet i väggen, som hamnar på psykakuten. Där finns syskon som tystas ner, får ont i magen, föräldrar som inte orkar med och går i väggen och där finns förtvivlan över att bollas mellan instanser och över att ingen vill ta ett helhetsansvar. Där finns kampen mot betygskriterier och skolsystem som värderar färdigheter som barn med neuropsykiatriska diagnoser de facto inte har. Där finns också glädje och lek, obändiga styrkor och en massa barn och människor som behöver få komma till sin rätt. Där finns tro och tvivel, trasighet och helande, kraft och svaghet, allt ofta samtidigt.
För mig står korset mitt i allt detta. Inte som en symbol utan som ett faktum som behöver levas. För frågan som debatterna väcker är hur vi solidariserar oss med de som förföljs, förtrycks, ifrågasätts, bryts ner, riskerar att utplånas och hur vi kämpar mot det som är orsaken till detsamma.
Korset är en väg som berättar om delat lidande och kamp mot lidande och löften om att lidandet är övervunnet, samtidigt. Korsets väg är en väg som redan är upptrampad, som vi samtidigt aldrig går ensamma och som vi förväntas gå med och för varandra.
”De starkaste bilderna i konsten, musiken och i den kristna traditionen har för mig alltid varit bilder som klarar av att hålla samman kontraster. När den vackraste sången också inrymmer smärta. När ett konstverk rymmer både omsorg, övergivenhet, kärlek och sorg. Det välkända konstverket Pietá, där Maria, Jesu mor, håller sin döde son i famnen, är en sådan bild. En annan bild är det kristna korset. Korset är den kristna trons mest centrala symbol. Korset som rymmer lidandet, våldet, övergivenheten och förräderiet. Detta uttrycks bland annat i ett av Jesu sju ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Markus 15:34)
Korset är en bild för lidandet i tillvaron, men också för kampen mot lidandet. Det är en bild för hur Gud i Jesus delar allt lidande, all destruktion, famnar det, men också kämpar mot det och övervinner det. Det tomma korset, uppståndelsen är ett tecken på att livet segrar över döden, kärleken är starkare än hatet och ljuset över mörkret. Korset är smärtpunkten, där motstridiga bilder hålls samman. Korsets sanning och sentens, är att lidande är omfamnat, bekämpat och övervunnet, samtidigt.”
Utdrag ur boken När livet stramas åt skärps blicken (Verbum 2016)
