Kyrka i storstaden – hur tänker du?

Publicerat 

stockholm100108-20-460x306

En del blev nog förvånade över den stora uppslutningen till samtalskvällen om hur Equmeniakyrkan är/vill vara storstadskyrka. En samling som hölls i Immanuelskyrkan i Stockholm på tisdagskvällen, på inbjudan av Region Stockholm i Equmeniakyrkan. En del kom till och med resande från Göteborg för att vara med. Det säger något om engagemanget och angelägenheten.
Bakgrunden var förstås debatten i olika media om försäljningen av St Pauls kyrka vid Mariatorget i Stockholm. Men samtalet den här kvällen kom att handla om en rad olika perspektiv på att församlingar lägger ned, kyrkor säljs och verksamheter och idéer som finns för nya satsningar i storstaden.

Inbjudan lät som följer; ”En kväll för dig som vill förverkliga drömmarna om hur Equmeniakyrkan kan vara en kyrka för hela livet där mötet med Jesus. Kristus förvandlar – mig, dig och världen. Med fokus på vårt arbete i stockholmsregionen möts vi för samtal om vad det är att vara kyrka i storstaden idag och hur vi går från visioner, ord och drömmar till konkret handling.”
Jenny Dobers, Region Stockholm, inledde med ett bibelstudium. Frank Åkerman från Hela Människan och Torbjörn Bådagård, Bromma folkhögskola och Pernilla Näsfors, medlem i Immanuelskyrkans församling, fick tre minuter var att inleda samlingen.
Frank Åkerman efterlyste något han kallade en ”möjlighetisering” av verksamheter som öppnar kyrkan för de som bevisligen inte hittar in idag. Torbjörn Bådagård talade om ett kulturdiakonalt center på söder med bl a en kvällsakademi vid Mariatorget och behovet av nischade gudstjänster. Han pekade på vikten av att inte ge upp vår synlighet i staden.”Vi måste våga göra något nytt!”
Pernilla Näsfors talade om nya kontaktvägar in i kyrkan – via nätet.

Med David Berjlund som moderator blev de ca 55 församlade ombedda att i smågrupper samtala om huvudfrågor som; ”vad ska vi göra?”, ”hur ska vi göra det?”, och ”vem ska göra det?” med en önskan om att återkomma till storsamlingen med så konkreta idéer som möjligt.

Så blev det inte kan man konstatera. En stund kom inläggen att handla om kyrkan rentav håller på att dö och om kyrkan kan dö.
Johan Arenius: ”Vi håller på att dö. Är det ett problem?” frågade han och efterfrågade en krismedvetenhet.
Arne Fritzon kontrade med orden: ”Nej, kyrkan kan aldrig dö.”

Någon föreslog att kyrkan måste synas mer i immigrantområden. Att det är så kyrkan kan växa. Andra frågade efter nätverk för förnyelsefrågor. Några belyste skillnaderna i villkor mellan förortsförsamlingar och innerstadsförsamlingar och att när vi talar om storstad så måste det per definition också inbegripa förorten. Men att det som sker i innerstaden har symbolvärde och betydelse också för församlingar i förorten, de är korresponderande kärl.

Marcus Pollack, en av dem som rest från Göteborg, poängterade att vi inte får underskatta husens betydelse. Detta som en uppenbar kommentar till Jenny Dobers svar i den tidigare diskussionen om försäljningen av S:t Pauls kyrka där hon skrivit att ”Hur det än går med S:t Pauls kyrka har den uppkomna situationen blåst liv i idéer och visioner, drömmar som inte får stå och falla med en byggnad.”

Från den närliggande söderförsamlingen, Andreaskyrkan beskrevs situationen med orden: ”Vi blir färre och färre och vi kan inte fylla alla behoven”.
Från Nacka Forumkyrkan kom samma budskap: ”Vi är bara 10 aktiva och har en stor vardagskyrka med verksamheter, men vi vet inte hur länge vi orkar. Detta är ett SOS alarm!”

Peter Svanberg, samordnare för församlingsgrundande projekt i Equmeniakyrkan berättade kort om sitt arbete och om behovet av församlingar med olika uttryck, för olika människor. Han menade att det viktigaste nu är att ställa sig frågan; ”Vad är det som gör att detta ska hända?”.

En slutsats från det något spretiga samtalet i Immanuelskyrkan, när kvällen led mot sitt slut är tydlig; samtalet måste fortsätta, försäljningen av kyrkor väcker inte bara känslor utan också verksamhetsidéer. Nätverken för detta behövs och kanske det viktigaste av allt; engagemanget och känslan för nysatsningar i storstaden är stort. Förmodligen större än arrangören trodde då stolarna tog slut.
Det är ett gott tecken.