Maj vill spara till en bättre symaskin

Publicerat 
Hon heter Maj Andersson. Det låter supersvenskt. Men Maj bor i stadsdelen Ngiri Ngiri i mångmiljonstaden Kinshasa.  Här bor hon tillsammans med sin man André och dottern Jennipher, 3 år och sonen Davidson, 8 år.

Det är inte det värsta och farligaste området i Kinshasa, men mycket långt ifrån det bästa. Familjen flyttade hit från Luozi när maken fick jobb på bageriet i Kinshasa. Arbetslösheten är ett påtagligt och väl synligt gissel i tiomiljonersstaden där kåkstäderna breder ut sig okontrollerbart.

_DSR0328

Maj är utbildad sömmerska, men som så många andra tyvärr arbetslös sedan en tid. Vi möts med en rad andra sömmerskor i Ndjili-församlingens yrkesskola för unga tjejer som behöver något de kan försörja sig på. En slags andra chansen.

Maj tänker mycket på de unga tjejerna och deras utsatthet.
– Viktigast av allt är att flickor ska gå i skolan. Många flickor här blir mammor alldeles för tidigt och får ingen utbildning. De får ett mycket svårt liv, säger Maj.

Hon vet precis hur hon vill ha det – för egen del.
– Jag ska inte ha fler än två barn. Det räcker för mig, säger Maj.

Hon har framtidsplaner. Både för barnen och för sin egen del. Men livet i Kinshasa är fullt av hinder och problem. Vilka tre saker är värst?

– Jag skulle vilja ha ett riktigt jobb. Det är punkt ett!

– Jag skulle vilja ha ett litet hus vi själva ägde och slippa vara hyresgäster. Det känns otryggt att inte veta hur mycket hyran höjs här, säger hon och nästa svar kommer snabbt.

– Jag skulle vilja ha en maskin som kan brodera och kunna sälja sytillbehör som sömmerskor behöver. Jag har två symaskiner hemma, en elektrisk och en gammal handvevad Singer. Men eftersom jag sällan har el så tvingas jag oftast använda den handvevade. Det gör arbetet både långsammare och resultatet blir inte lika bra.

– Du vet, det är svårt att sy rakt och fint när man ska veva med ena handen och bara kan hålla styr på tyget med andra handen, säger Maj.

Men sanning att säga vet jag inte riktigt in på skinnet hur svårt det är. Men min mormor Eufrosyne hade absolut vetat det, och många andra mormödrar i Sverige, som levt med Singers handvevade och fottrampade symaskiner.

Maj vid symaskin

Hur ska du få råd att köpa broderimaskinen?
– Om jag sparar lite steg för steg så ska det gå. Det kanske tar ett år.

– Och alla pengar jag tjänar på att sy tygkassar åt er i Sverige ska gå till det!

Varje söndag och torsdagskväll går Maj och familjen till kyrkan.
– Gud betyder allt för oss! Kyrkan hjälper mig se nya möjligheter när allt verkar omöjligt att förändra – och så är det som en extra familj, säger Maj.

Säg tre saker som behöver förändras där du bor?

– Ah, det är enkelt, sophämtningen! Den finns bara inte! Och elektriciteten. Den finns knappt heller. Och att det fanns vatten varje dag, säger Maj Mateta Andersson som liksom alla andra där hon bor lagar mat över öppen koleld och just konstaterat att inget vatten kommer ur kranen idag heller. Kånkandet på vattendunkar från vattenbilen känns hopplöst.

Om Kongoflodens kapacitet byggdes ut skulle den kunna förse hela Afrika med elektricitet.

– Ja, men tänk dig, så mycket lättare livet skulle bli för alla, särskilt för kvinnor, säger Maj Andersson.

_DSR0291

Men så var det det där med namnet. Varför heter hon Maj Andersson? Det svenskaste av namn.

Det är en rätt lång historia, men kortversionen handlar om missionären Maj Andersson från Sverige som gav Majs höggravida mamma skjuts i sin bil längs landsvägen i Luozi – och sen besökte henne när hon just fött en liten flicka. Det var missionären Majs eget förslag att babyn skulle heta som hon själv.

– Men pappa sa nej. Bestämt nej. Det är ingen namn för ett barn! sa han.

– Men så blev det i alla fall och Maj Andersson har växt i sitt namn. Idag är hon glad över kopplingen till Sverige. Alldeles särskilt för att hon nu ska få sy flera hundra tygkassar till oss. Kassarna är en del av Equmeniakyrkans månadsgivarkampanj.

Text: Görel Byström Janarv
Foto: Peter Hoelstad

Fler berättelser