Marina och Anja missionärer och nomader

Publicerat 

pa080004_720

Marina och Anja tillhör chanti-folket, ett urfolk i västra Sibirien, i norra Ishavet, där de flesta är renskötande nomader och antalet kristna mycket få. Kanske ett trettiotal, tror de.

De berättar gärna om sin väg till kristen tro, sitt folk och den okända kultur de lever i.

Marina Longortova är 25 år och Anja Togacheva är 20. Båda är glada över den mobila bibelskolan som samlar människor från olika minoriteter, vid 8-10 tillfällen, 2 veckor åt gången och som Equmeniakyrkan stöder.

– Bibelskolan har varit mycket bra för oss. Den hjälper oss att förstå och förklara den kristna tron, säger Marina.

– Många ryssar tror att en kyrka måste vara en stor byggnad med ikoner och så, men vi är bara några få som möts hemma. Vår församling har bara fem medlemmar och vi är kanske 10 när vi möts. Men det går lika bra! säger Anja.

Anja är egentligen utbildad konditor, men har inget fast arbete och Marina jobbar med arbetslösa människor i byn där de bor.

De pekar på kartan var de bor och det är mycket långt norrut, så mycket är klart. Halvön Jamal i västra Sibirien sträcker sig norrut i Ishavet. Byarna är isolerade och ofta kan det vara svårt att ta sig till någon stad i närheten, där det finns kommunikationer till övriga landet.

– När det är sommar och det inte går att färdas över snö och is tar det två timmar med helikopter att ta sig till närmaste stad, men då är man beroende av bra väder.

– Halva året är det vinter och det kan bli 50 grader minus, för det mesta är det 35-40 grader minus. Men det är ganska torr kyla så det är mycket bättre än i t ex St Petersburg när det är kallt och rått där, säger Marina.

För Marina var det där hennes kristna resa började.

– Gud talade till mig i drömmar under en period när jag studerade där. Det började med att jag hittade en bibel på sitt studentrum och började läsa, men jag förstod inte mycket, berättar hon.

En kristen tjej på studentboendet tog henne med till sin församling och under ett halvår lärde hon sig mycket om vad det innebär att vara kristen.

När hon hade studerat färdigt kände hon att Gud bad henne återvända till sin hemby. Där började hon arbeta med barn och dela sin kristna tro med andra.

– Det blev en liten församling med fem medlemmar! Och en av dem var min kompis Anja, som döptes för ett år sedan, säger Marina.

Den mobila bibelskolan har betytt mycket för dem och de har fått egna nya idéer.

– I somras organiserade vi ett läger för barn i en by i närheten. Det var vår allra första missionssatsning, säger Marina, inte utan stolthet.

Vad är speciellt med den chantiska kulturen frågar jag?

– Det är våra kläder, färgerna och mönstren, säger Marina

– Och sången och danserna! Lägger Anja till.

Bredvid sig på bordet har de två plastpåsar. Jag har undrat över dem, men så försvinner de plötsligt båda två in på toaletten. Två unga kvinnor i jeans och vanliga toppar. Och ut kommer ett fyrverkeri av färger! Och sjaletter som kronan på verket!

– Det här är våra traditionella lite finare kläder berättar de.

Det är klart att nyfikenheten stiger över att veta mer om chanti-folket. Hur tänker och tror deras folk?

– Chantifolket tror att hela naturen är andlig och att det finns heliga platser, säger Marina och fortsätter:

– Man har många olika gudar, en del kan vara i trä till exempel.

Som många urfolk har chanti-folket en shamanistisk religionstradition där shamanen spelar en viktig roll och har kontakt med den andliga världen.

Hur är det att vara kvinna i den chantiska traditionen?

– Män kan göra saker som inte kvinnor får göra. Kvinnor får till exempel inte ta i mäns kläder om de ligger på golvet och det finns heliga platser som bara män får besöka, säger Marina.

Renskötandet är ju chanti-folkets huvudnäring. Kan kvinnor jobba som renskötare?

– Jo, det kan alla göra, både kvinnor och män. Där är det ingen skillnad. Jag fick min första ren som litet barn och nu har det blivit flera..

– Det är mest äldre som håller fast vid traditionerna för unga är det inte så viktigt. Vårt eget språk kommer nog försvinna. Skolan är ju på ryska, säger Marina Longortova.

Gerard Willemsen, samordnare för Eurasien, Equmeniakyrkan
Görel Byström Janarv, kommunikatör, Equmeniakyrkan

Fler berättelser