Unga i Japan längtar efter vänskap och tillhörighet

Det är höst och skymningen sänker sig allt tidigare över min stadsdel. Det har regnat till och från. Tyfoner från Stilla havsområdet avlöser varandra. Skolbarnen i området går i prydliga rader med sina färgglada paraplyer. Vid skolgårdens grind ett kvarter ner står äldre barn med ljusblå band över axeln och hälsar varje elev godmorgon.

På kvällarna omvandlas skolans gymnastiksal till träningslokal för kendo, en japansk fäktning. Då hörs rop och slag från träkäppar som slår mot varandra. Det låter lite som när vinden drar genom en bambuskog. På given signal drabbar barnen samman med lyfta käppar och retirerar lika snabbt med samma disciplin.

Riset är skördat, likaså shiitake, kastanjer, soyabönor, fikon, persimmon och mandariner för att bara nämna något. Hösten är i Japan måltidens årstid och många har sett fram mot allt det goda som finns att äta nu.

När jag ser eleverna på väg till skolan tänker jag på statistiken om att vart sjätte barn i Japan lever i barnfattigdom. Dessa barn får bara ett lagat mål om dagen – i skolan. Många föräldrar hinner inte hem för att laga middag, kanske ger de istället en slant att handla snabbnudlar för i matbutiken.

Detta är ett växande problem och volontärer i olika stadsdelar arrangerar därför ”Barnens matsal” dit barn får komma för att äta kvällsmat. Eftersom flera kommer hem till ett tomt hus har kommunerna även inrättat fritids inne på skolområdena. Men det finns inte plats för alla.

Det finns också barn som inte går till skolan alls, som helt enkelt inte vill lämna hemmet. Det är ett fenomen som följer uppåt i åldrarna och är vanligast bland unga män. Vid skolterminens start i september rapporterade nyheterna om barn som begick självmord, i genomsnitt två om dagen. Orsaken sägs vara den höga studiepressen men kanske ännu mer ensamhet och utanförskap. För några år sen intervjuades barn om hur mycket de trodde sig vara värda. Av svaren framgick att det motsvarade deras veckopeng.

När jag ställer frågan om vilket det största behovet är bland unga i Japan, blir svaret vänskap och tillhörighet.

Kyrkan i Japan vill möta detta och inbjuder till olika former av gemenskap. Bland annat vår- och sommarläger för barn och unga, söndagsskola och Joy Club (lek och bibelsamtal). Inbjudan läggs i brevlådor men också genom att ta med sig vänner. Många av de äldre i församlingarna berättar att deras väg till kristen tro gick via en lapp med inbjudan till söndagsskola eller engelsk konversationsklass. Lika avgörande som innehållet i samlingen var teet och den hembakade kakan som serverades. Flera av de unga idag har kommit till tro genom lägren.

Vissa kyrkor erbjuder läxhjälp med mellanmål och lek. Äldre ungdomar tas med på utflykter i de omgivande bergen. En församling bjöd med en ung arbetsinvandrare från Nepal som aldrig hade sett havet på en resa tvärs genom landet till Japanska havet. Unga vuxna samlas på eget initiativ och läser bibeln tillsammans. Jag imponeras av deras vilja att lära sig mer och dela med sig av sin tro till andra.

Många församlingar äter mat tillsammans efter gudstjänsten. På vissa håll delar de även personliga reflektioner utifrån dagens predikan i en form av andlig vägledning i grupp. Därefter ber de för varandra. En pastor berättade att han gläds över hur församlingsmedlemmarna på så sätt själavårdar varandra.

Ofta delar de med sig av frukt från egen skörd eller något annat de själva fått som gåva. Gästfriheten som är så central i evangeliet känns närvarande också i kyrkan i Japan. Jag får en förnimmelse av att det är ett igenkänningstecken på kyrkan var vi än befinner oss i världen.

Allt detta tänker jag på när skymningen sänker sig över Niwase och jag känner doften av rostade kastanjer och grillad fisk.

Eva Larsen

• Dela