När min yttrandefrihet blir begränsad…

Publicerat 
Ed Brown (FoRBs expert och konferensens huvudtalare), jag och Christer Daelander (Samordnare Afrika och MR-frågor)

Den 1 november började jag som ny samordnare för Eurasien i Equmeniakyrkan, och efter endast en dryg vecka kastades jag in det hela med en resa till ett land i Centralasien. Där skulle jag vara med på en konferens om mänskliga rättigheter och religionsfrihet, arrangerat av oss tillsammans med Svenska missionsrådet. Av säkerhetsorsaker kan jag inte säga var det var eller vem som deltog och från vilka länder de kom. Jag kan inte dela mina upplevelser fritt i sociala medier som jag annars är så van med. Plötsligt står jag i ett främmande land och funderar på hur jag bäst kan gömma en handskriven lista med mina nya vänners namn, församlingstillhörigheter och e-mailadresser när jag ska genom passkontrollen på väg hem igen. Det är konstigt att känna att min yttrandefrihet blir begränsad – av säkerhetshänsyn till andra. De är vana, de vet hur de ska göra, jag kan inte koderna. De mest ängsliga av dem tar inte några handskrivna notat med hem från konferensen, allt har de redan skickat till sig själv via det de kallar för säkra servar, säkra e-mailadresser via USA. Jag känner mig som en smugglare för Guds namns skull…

Mitt i allt detta funderar jag, hur jobbar man med evangelisation i ett område som Centralasien, turkbältet, där det medför förföljelse, hot och trakassering om man delar sin upplevelse av Gud med någon annan, där i många områden inte bara bibel, men all religiös litteratur är förbjuden?

Rastplatsen

Jag fick svar på min fråga på väg upp i bergen, till ett avsides konferenscenter där vi i hemlighet skulle ägna oss åt frågorna kring Frihet i Religion och Tro. Vi åkte minibuss tillsammans med några som hade kommit från ett land i närheten för att delta, och efter några timmar stannade vi för en rast. Medan det enda vi tänkte på var att få sträcka på benen och få tag på en kopp kaffe och kanske ett toabesök, så märker jag mig plötsligt att en av våra medpassagerare inte är med in på caféet. En liten ödmjuk kvinna med låg röst, med många berättelser efter ett tufft liv som konvertit bakom sig, som nästan inte öppnar munnen om hon inte blir tilltalad, som för att inte störa oss andra. Då jag kommer ut från caféet sitter hon på bänken utanför tillsammans med en främmande ung muslimsk man. Precis framför henne står polisbilar parkerade, därför att de mycket aktiva polismännen också vill ha en rast. Och där, mitt i detta, i ett land där det är förbjudet att prata om Jesus offentligt sitter hon, och med låg och lugn röst och långsamma rörelser berättar hon om Jesus och delar evangeliet.

Vilken styrka, vilken kärlek, och vilken väckarklocka för mig, där jag står med min Coffe-to-go….

Jag frågar henne efteråt, hur hon gjorde, hur hon vågar. Och hon berättar för mig att hon alltid ber Gud visa henne någon att dela evangeliet med, därför att evangeliet är för viktigt för att inte dela vid varje anledning som bjuder sig. Och jag tänker bara: medan vi andra dricker kaffe…

Samtidigt blev en del av vårt måldokument klart för mig: Det står i undertexten till Mission 2020: Equmeniakyrkans internationella missionssamarbete….. Det fick jag lära den eftermiddagen. Vi kan komma med vår kunskap om lagar och rättigheter och vårt ekonomiska stöd. Men de kan komma till oss med sin upplevda förståelse av Guds omvandlande kärlek, sin innerlighet, sin uppriktiga längtan, sin inre styrka och sin orubbliga tro på bön och Guds välsignelse i ett samhälle där det vore så mycket enklare att bara hålla tyst…

/ Cecilie BS Larsen, Samordnare Eurasien