Publicerat 

Engelskalärare i Nicaragua

Pontus Herrmann är volontär hos Moravakyrkan i Nicaragua sedan i januari i år. Här berättar han lite om sina arbetsuppgifter:

”Som jag inledde förra inlägget med så har jag nu fått en hel del att göra. Jag fick ett schema för mina lektioner i torsdags, ett helt annorlunda i fredags, ett tredje i måndags, ytterligare ett fjärde i tisdags, som slutligen korrigerades i onsdags. Om detta nu håller i sig har jag plötsligt 20 engelskalektioner i veckan! Därför tänkte jag i detta inlägg berätta lite om hur skolan fungerar i Nicaragua och mina upplevelser av den.

Till att börja med är utbildningssystemet lite annorlunda. Eleverna börjar skolan när de är cirka sju år och går då sex år i grundskola (escuela). Sedan fortsätter de flesta på ”gymnasiet” (colegio) i fem år, och det är på ett sådant ”gymnasium” jag jobbar.

Skolan har 10 klasser som huserar i lika många klassrum. 500 elever i 5 årskurser med två parallellklasser, det blir i genomsnitt 50 elever per klass. Eleverna sitter i typiska ”skolstolar”, alltså en trästol med ett litet skrivunderlägg som sitter på högra armstödet. Klassrummen har betongväggar med många gallerförsedda fönster som ventilerar bra, men det i kombination med ett ofullständigt innertak gör det väldigt lyhört. I varje klassrum finns en whiteboardtavla, en liten papperskorg och en stol som läraren kan lägga sin väska på. Det är allt.

Pontus blir också pianisten när det sjungs i skolan där han är engelskalärare.

Skolan börjar när en gäll klocka ringer, kvart över sju på morgonen. Sedan fylls förmiddagen av sju stycken 45-minuterslektioner vid. Eleverna har på denna tid endast en rast på 15 minuter, annars sitter de i bänkarna konstant. Torsdagar är min lektionstätaste dag med sex lektioner, och jag kan bekräfta att en som lärare också är ganska mosig i huvudet efter att ha hållit lektioner i nästan fem timmar i sträck. Med detta komprimerade schema hinns dock mycket med, och vid 12 är dagen slut och eleverna går hem. Några elever har dock i uppgift att sopa sitt klassrum, vilket de lydigt gör utan att klaga.

Ekonomin i skolan är mycket pressad. Till exempel finns inte ens en lärobok i varje ämne till varje lärare, så jag och den andre engelskläraren delar böcker för ett par årskurser. Eleverna har inga läroböcker, vilket leder till att det blir mycket katederundervisning och att eleverna får skriva det läraren skrivit på tavlan i sina skrivböcker. Det är endast rektorn, biträdande rektorn och administratören som har datorer, resten får förlita sig på läroböcker och sina minnen. Underhållet av lokaler är med svenska mått mätt eftersatt, men för nicaraguaner och numer även mig är det en hyfsad standard.

Jag har räknat upp mycket stora klasser, undermåliga lokaler, resursbrist, avsaknad av läroböcker och ett tufft schema som problematiska faktorer för skolverksamhet. Hur går det då på lektionerna? Till att börja med hälsar läraren i början av varje lektion på eleverna, vilka då ställer sig upp och hälsar tillbaka, och när de sedan fått tillåtelse att sätta sig börjar lektionen. På flera sätt tänker jag att skolan här påminner om hur det fungerade i Sverige på 40-, 50 och 60-talet. Som nämnt är det mycket katederundervisning och många elever är flitiga och skriver av det läraren har skrivit på tavlan. Just engelska blir ju utmanande att undervisa i, då det inte fungerar att ha 58 personer som ska prata engelska i ett klassrum, så det blir mycket högläsning i helklass från tavlan. Trots att det finns så många faktorer som talar mot kvaliteten fungerar den nicaraguanska skolan bättre i vissa avseenden. Det är en annan respekt för läraren, och disciplinproblemen här är inte obefintliga, men i regel behöver en inte be eleverna vara tysta, sitta på sina platser eller lägga undan mobilerna många gånger under en lektion.

Helt bra fungerar det dock inte. Trots att eleverna flitigt antecknar och håller disciplinen, verkar undervisningen inte gå in, åtminstone inte i engelskan. Jag blev tyvärr överraskad hur pass lite engelska de pratar och förstår, särskilt med tanke på sin ålder. Det var förvånande att jag ska förklara verbet ”to be” för 16-åringar, och det är svårare än vad en kan tro, när de varken vet vad ett verb, ett pronomen, singular, plural eller första person innebär. Det är spännande att fundera på hur det kan vara så annorlunda mot Sverige, och vilka skillnader som har lett till vad. En viktig faktor är nog att många inte exponeras för engelska i större utsträckning, då ex. alla filmer är dubbade till spanska, och likaså är den mesta musiken på spanska. (Jag blev dock väldigt glad när jag gick förbi en liten affär som spelade Abba!)

Pontus Herrmann”

En kort presentation av Pontus finns på fliken ”Medarbetare” på landsidan Nicaragua.

Publicerat 

Styrelseutbildning

Nu är vi på gång! Lördagen den 11 mars möttes vi för den första lördagen av tre i en utbildning för församlingsstyrelser i region Stockholm. Vilken känsla det var att få möta varandra, utbyta erfarenheter och dela gemensamma utmaningar!

Read more