Publicerat 

Lekmannautbildning 2014-2015 # Scrabble – Nya foldrar

_TAZ8156Under innevarande läsår går 58 deltagare Lekmannautbildningen steg 1 och steg 2.1.

Många av tidigare och nuvarande deltagare har uttryckt sin glädje och uppskattning till föreläsare och kursansvariga. En önskan finns att många, många fler ska få ta del av denna utbildning.

Håll utkik! Om du ser Scrabble på broschyrer så kan det vara Lekmannautbildningen 2014-2015  som kallar på uppmärksamhet.

Vi återkommer snart med de nya foldrarna…

… nu är de här :-)

Steg 1

Steg 2.2

Publicerat 
DSC_1250

Respektfull dialog mellan Islam och Kristendom i Vancouver

”I Vancouver möts vi som baptister, Sunnemuslimer och Shiamuslimer till samtal”, säger baptistpastorn Tim. ”Både Islam och Kristendomen är missionerande religioner och jag önskar att ni mina muslimska vänner skall lära känna Jesus och ni önskar att jag skall anamma Muhammed som min profet. Detta är vår tro och våra övertygelser och det skall vi inte kompromissa med. Men vi skall leva tillsammans i respekt och behöver därför lära känna varandras religioner”. Med dessa ord inledde pastor Tim ett av alla de seminarier som erbjöds under Världsbaptistalliansensen årsmöte i Vancouver. Två Shiamuslim, två Sunnimuslimer och pastor Tim utgjorde den panel som samtalade med varandra och vi var ett fyrtiotal deltagare som var med och ställde frågor. Det var ett öppet och respektfullt samtal.

Under seminariet presenterades också ”Marockodeklarationen” som antogs i januari av muslimska teologer och ledare från 120 länder. Deklarationen betonar vikten att inte skada, hindra eller förtrycka religiösa minoriteter i muslimska länder och att man aldrig skall använda våld för att uppnå religiösa mål. Deklarationen tar avstånd från våldsutövande islamistiska grupper.

Massmedier lyfter gärna fram våld och negativa nyheter. Men det finns många positiva saker som händer och som behöver komma fram i ljuset. Detta seminarium var exempel på detta, tillika med Marockodeklarationen.

/Christer Daelander

DSC_1250

Publicerat 
BloggAlmedalen

WANTED: Morgans trollspö!

En hälsning från Almedalsveckan

Solen går ner över Visby.

Vimplar och raketer, mingel och röstvärvare. Tröjor och dekaler, frågetecken och utropstecken. När över tre tusen programpunkter under en vecka trängs i Visbys pittoresk är vi många som vandrar runt i omväxlande förnyelse, omväxlande utmattning. För en dotter av Malmö ter sig ett spektakel som detta som ett Skara Sommarland för vuxna. Korv och glass har dock bytts ut mot drivor av korrekta, hälsosamma wraps. (Var kan man få sig en anständig falafel?)

Fler borde vara här – inte minst dom som vi så ofta och oskickligt pratar ”om” istället för ”med”. Almedalsveckan kommer att bli än mer angelägen för Sverige när den antar ett mer sanningsenligt utseende av hur vi faktiskt ser ut, kulturellt, ekonomiskt, etniskt, demografiskt och geografiskt. Det kommer att bli fenomenalt när ännu fler nyanser och perspektiv finns representerade bland almarna. Må det ske!

Själv går jag runt i Almedalsveckan på upptäcktsfärd efter ett trollspö.

Inte vilket trollspö som helst. Det trollspö som Morgan säger sig sakna i sin hand.

Morgan – en sammanbiten skåning som jag ofta har lyssnat till under de senaste dagarna. Jag känner honom inte (än), men jag har skådat hans svettningar. Och jag önskar så innerligt att jag kunde hjälpa honom. Jo, jag skulle faktiskt vilja hitta ditt saknade trollspö, Morgan!

Frågan är bara hur?

Jag vet att det finns många som vill hjälpa till att leta.

Medans jag letar summerar jag kort för mig själv det som jag bär med mig härifrån. Det får bli i form av en blogg och en hälsning. Tack till alla kloka talare i Almedalen som har förmått påminna mig och justera skärpan. Jag vill skicka några av dessa påminnelser vidare.

Min hälsning idag handlar inte om oss själva, om Equmeniakyrkan och alla brobyggande integrationsmöten i våra församlingar som vi är tacksamma och stolta över. Den vill istället påminna oss om att flyktingsituationen inte alls har upphört, men att Europa och Sverige har stängt. Vi behöver påminna oss om vad som händer runtomkring oss, både lokalt och globalt, och vara medvetna om att slutenhet aldrig föds annat än ur rädslor. Här i sprickorna måste vi nu stanna upp, och påminna oss om att villigheten att gå vår nästa till mötes aldrig kan sättas på våra fötter innan vi öppnar upp, ut mot slätten.

Kan Sverige och Europa återigen återuppbygga omvärldens förtroende? Min hälsning idag vill påminna oss om att våra egna rötter delar emigranternas öden. Vi for själva över haven, och satte potatis i ny jord. Det var inte längesen alls. Villkoren var annorlunda, omständigheterna omöjliga att jämföra, men ett tydligt gemensamt korn vet vi: Människans vilja och drift att leva ett gott liv, i frid och frihet.

Vi är alla tungt medvetna om de spänningar och motsättningar som kännetecknar vår tid idag. Allt går så rasande fort. Komplexiteten i världens utmaningar, inklusive situationen med cirka 60 miljoner människor på flykt, tycks bottenlös med oräkneliga lager av politik, populism, spänningar och fasor. Sverige polariseras, Europa gör det. Över vida oceaner händer detsamma. Skräck och terror. Klimatet. Jag förstår dig, Morgan. Jag önskar själv att jag hade ett magiskt spö ibland. Och i trollspöt skulle jag vilja rista in det vackraste ord jag känner. Ett ord som vi alla förstår. Solidaritet.

Denna hälsning handlar inte om Equmeniakyrkan, om allt gott mångfaldsarbete som redan görs, om alla ni bärare av hopp som möter upp i våra församlingar och ute på slätten. Nej, hälsningen vill istället påminna oss som har tappat kraft, ork och lust, att vi hursomhelst är kallade till att drivas av kärlek, ledda av Gud. Drivs vi inte längre av kärlek – då må vi nollställa allt och starta upp igen. Finns inget annat. Vila. Äta vildhonung och sedan bygga upp djupet och skärpan igen, i Guds glädje. Tillbaka till basen. Herre, förbarma dig.

Denna hälsning handlar inte om Equmeniakyrkan. Den vill istället påminna dig och mig om att en av de vanligaste frågorna som personalen vid flyktingmottagningen på ön Lesbos möts av är: ”-Var kan jag ladda min telefon?” Hälsningen vill påminna oss om att vi behöver omvärdera våra bilder av flyktingen och migranten. Alldeles för ofta är bilderna både orättvisa och skeva. Migranten som kommer till Sverige är på så många vis stark, för hon har offrat allt och tagit sig över land och hav, korsat gränser och slutligen nått sitt mål. Hon är en överlevare och kämpe i ordets rätta bemärkelse. Hon kommer till en början att behöva utrymme för bearbetning och vila, men tids nog är hon redo att använda sina unika gåvor och kompetenser.

Nej, denna hälsning handlar inte om Equmeniakyrkan, om alla brobyggande utflykter till och från asylboenden i skogarna, om ukuleleorkestrar i Torsby eller knytkalas i Mjölby. Den vill istället ställa dig och mig frågan vad ett asylskydd egentligen är värt, om man inte får leva i dess beskydd tillsammans sin familj? Hur stämmer Barnkonventionen överens med denna lag? Ett barn får inte skiljas från sina föräldrar, såvida det inte är för barnets bästa. Vad kan vi i civilsamhället säga och göra för att denna nya, tillfälliga lag verkligen skall bli tillfällig och inget annat? För hur kan vi få livskraft att söka ett jobb och lära oss ett nytt språk när vi fortfarande lever i ständig oro och omsorg om vår partner och våra barn? Hur skall en integration möjliggöras i ett hav av frustrationer? Kommer inte detta än mer att förskjuta individer ut i periferin av samhället? I vilken utsträckning kommer den tillfälliga lagen att på sikt urholka internationella flyktingkonventioner? Vad har vi gått in i för en tid? Vilka prislappar vill vi sätta på humanitära insatser? Har solidaritetskontot tagit slut? Tar Sverige rollen som en trendsättare nu, i en tid när flera europeiska länder tävlar om att göra sig så oattraktiva som möjligt för människor på flykt? Är det sant att Kenyas myndigheter faktiskt har hänvisat till Sveriges och Europas behov av paus och andrum när man nu valt att stänga ner flyktinglägret Dadaab på Afrikas horn? Morgan, jag har hört dig säga att asylrätten är oinskränkt trots den nya tillfälliga lagen, men jurister menar att risken är stor att tillfälliga lagar som denna på sikt kommer att urholka asylrätten helt och hållet.

Säkert handlar den här hälsningen om kyrkan i alla fall, till syvende och sist. Att Jesus ständigt och återigen vill stryka spott och jord på våra ögonlock och lära oss alla att se klart igen. Kan vi ryta ännu högre i öknen när makten vill besudla människovärdet och barns rättigheter? Hur kan vi som kyrka ta nya och många fler platser i samhällsdebatterna och opinionsbildningarna, såväl på lokala som nationella plan? Vi behöver ord, handling och ledarskap! Tro och initiativ.

När vi möter vår syster och bror från fjärran i dörröppningen, eller ute på slätten, med villighetens sandaler på fötterna… Där och då blir kyrkan till. Där och då möter oss den Uppståndne. Där förvandlas nöden till nåd. För alla, inte minst för vår kyrka. Bara på slätten – bortom slutenheten, i de verkliga mötena – kan evangeliet kraft synas, höras och stampa högljutt med sin kärva seghet och människokärlek.

Morgan, vi är många som helt och fullt förstår att du gärna hade haft ett trollspö i din hand. Vi ser också utmaningarna, och även vi ser de tunga besluten. Vi är många som försöker förstå allt som har hänt. Vi är många som är ledsna, för vi tror att Sverige och Europa nu startar något som kan vara svårt att ställa till rätta igen. Vi är många som med villighetens sandaler vill hjälpa till och bygga upp vårt land och ett förtroende igen. Räkna med oss. Vi finns där ute! Från Almedalens jollrande mingel, till bruset ute i den helt andra verkligheten.

Tyvärr har jag ännu inte hittat ett trollspö till dig, Morgan. Jag har insett att vi måste bygga ett. Bygga, och åter bygga. Långsiktigt, uppriktigt och tillsammans. Det kan gå.

Solidaritet.

Eva Kunda Neidek, regional samordnare för flyktingarbete bloggar från Almedalsveckan 2016

BloggAlmedalen

Publicerat 
widget_TEL_syrien16

Tänd ett ljus för Syrien

Under Hönökonferensen börjar Equmeniakyrkans insamling Tänd ett ljus – Syrien. Genom kampanjen hoppas Gunilla Ikponmwosa, samordnare för Equmeniakyrkans Mellanösternarbete att fler ska engagera sig och att nya resurser ska göra det möjligt att hjälpa dessa så hårt drabbade människor.

Read more

Publicerat 
Sommarhälsning-16

Sommarhälsning

Kära allihopa! Nu är det sommar och ljust och myggigt, nu tar vi lite ledigt! Låt mig bara först få säga tack för en innehållsrik början på tjänsten som regional kyrkoledare. Jag är glad över att få möta engagemang och värme runt om i regionen och känner hopp inför framtiden. Att vi på många håll kämpar med små resurser gör oss tydligt beroende av Gud och gemenskapen, och det är brist och längtan som driver oss in i Guds famn. Låt hoppet växa!

Sommartid innebär semestertid, också för oss anställda i regionen. Mail tar vi hand om när vi är tillbaka en bit in i augusti. Om det gäller brådskande ärenden, skicka ett sms eller ring till Lena Bergström, 070-306 28 02. Men låt allt som kan vänta få vänta!

Tips – en församling jag känner uppmanar sina medlemmar att då och då bjuda församlingen på en glass… Om du har möjlighet Swisha en glasspeng till din församling nån gång, som ett tecken på att du är glad över gemenskapen! Tillsammans kan vi mer.

Lena Bergström,
Regional kyrkoledare
Equmeniakyrkan Region Nord

Publicerat 
IMG_2257

Bibelstudie Kyrkokonferensen den 7 maj 2016

”Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.”

Joh 15:1-10

Den här bibeltexten skulle man kunna prata om i dagar. Bara första versen skulle vi kunna fundera över länge. Jag har valt att göra några nedslag och det gör jag utifrån min horisont. Vi börjar med att titta lite grann på bildspråket i texten.

Bildspråk

Vinstocken
Liknelsen handlar om vinstocken och grenarna. De som hörde detta första gången var förtrogna med Gamla Testamentet så de visste att vinstocken var en omskrivning för Israel, det judiska folket. Ett exempel är Hos 10:1-2

”Israel var en frodig vinstock,
dignande av druvor.
Ju mer frukt han bar,
desto fler altaren byggde han.
Ju rikare hans land blev,
desto ståtligare stoder reste han.
Deras hjärtan var falska,
nu får de sona sin skuld:
Herren skall bryta ner deras altaren
och krossa deras stoder.”

Israel den frodiga vinstocken gör inte som Gud vill. I vår text, liknelsen om vinstocken, står det inte en vinstock utan vinstocken i bestämd form. Det gör det tydligt att det handlar om Israel. Evangelisten Johannes vill visa på att Jesus, den Sanna vinstocken, ersätter Israel som så ofta svikit.

För mig, uppvuxen i Sala, Sverige så kan jag inte se en vinbuske framför mig. Vindruvor och vin är inte lika bekant för mig som vinbär och vinbärssaft. Kanske är det samma sak för dig. Det här är rårörd vinbärssaft från kylen i Östervåla Missionskyrka. Saftdrickarna i vår kyrka behöver aldrig dricka köpesaft med tillsatser. Stora dunkar med hemmagjord saft finns alltid i kylen. Det är kärlek. Kanske kan man inte ersätta bilden av en vinstock med en vinbärsbuske och vin med saft men vi prövar lite…

Jag har läst på och lärt mig att Vinstocken är huvudstammen på den växt som ger vindruvor. I Medelhavsområdet för 2000 år sedan så var en vinstock något som fanns i de flesta jordbrukarhem, det var ofta kvinnorna som skötte dem och gjorde vin på druvorna. Vinrankor måste beskäras två gånger per år för att de ska ge frukt. Tydligen ska man beskära ganska tufft på sommaren för att energin ska koncentreras till druvklasarna, inte bladverket. Precis som på en tomatplanta ska man plocka bort små skott som kommer i bladverken. Själva ansningen är nödvändig för att frukten ska bli riklig. I liknelsen om vinstocken är Gud fader vinodlaren, han ansar och skär bort.

I Hes 15:1-8 konstateras att vinstocken är oduglig till annat än vin:

”Herrens ord kom till mig: Människa! Vad utmärker vinstocken framför de andra träden, vinrankan som ett träd bland andra? Kan trä från den användas till något, kan man ens göra en knagg att hänga saker på? Och om den har lagts på elden och elden har förbränt ändarna och resten är svedd, duger den då till något? Nej, inte ens när den var oskadd gick den att använda till något. Hur skulle den då kunna användas till något när elden har förbränt den och svett den?”

Om vi ska ha nån nytta av vinstocken så måste den ge frukt. Det är det vinstocken är till för.

Bli kvar?
Texten talar om att bli kvar i Jesus, den Sanna vinstocken. Vad innebär det då att bli kvar enligt den här texten?. ”Om ni håller mina bud” står det i vers 10, och ”mina ord blir kvar i er” i vers 7. Att bli kvar handlar om att hålla buden, att vara kvar i hans kärlek och att bära frukt. Och allt detta verkar hänga ihop. ”Bli kvar i mig så blir jag kvar i er” säger Jesus.

I mig. Prepositionen är i. Man kan leva med Jesus, för Jesus och av Jesus. Fundera – vad är skillnaden? Ta en minut och fundera över vad de orden gör för skillnad för dig.

Sammanhang
Var passar texten in i för sammanhang?

Johannesevangeliet
Den här liknelsen finns ju i Johannesevangeliet. Man kan kortfattat sammanfatta Evangeliet med att Jesus uppfyller judarnas förväntningar på Messias på ett för dem oväntat sätt.

Avskedstalet
Den här bibeltexten finns mitt i det som getts rubriken som avskedstalet, kap 14-17. Talet kommer när Den sista måltiden har ätits. När talet är slut fängslas Jesus och påskdramat inleds. Avskedstalet handlar om att det kommer att komma svåra tider, att lärjungarna ska älska varandra och att det kommer att komma en hjälpare. Det är här liknelsen om vinstocken passar in. Liknelsen finns där för att stärka och trösta lärjungarna.

Jag-är orden
I Johannesevangeliet är Jesus inte bara vinstocken. Det finns ju sju jag-är-ord i evangeliet. Meningar som börjar med att Jesus säger ”jag är” och sedan försöker förklara vem han är.

Jag är livets bröd, jag är världens ljus, jag är dörren, jag är den gode herden, jag är uppståndelsen och livet, jag är vägen, sanningen och livet och till sist: jag är vinstocken, ni är grenarna.

Jesus sju jag-är-ord. De handlar ju förstås om Jesus inte om oss, konstigt vore det väl annars. Jesus berättar om vem han är. Men vilka är vi då? Visst anar man att det är vi som är fåren i texten om den gode herden men det är egentligen bara i det sista ordet, den om just vinstocken som lärjungarna också blir något: grenarna. Det är trösterikt för oss och det måste också ha varit det för de tolv, att veta att vi hör ihop med Jesus precis som vinstocken hör ihop med grenarna.

Slutsatser för mig

Ömsesidigheten
Det finns i texten ett ömsesidigt förhållande mellan Jesus och lärjungarna. Vinstocken behöver grenarna och vinodlaren för att ge rik frukt. Men grenarna behöver också vinstocken för att få liv.. Vi behöver Jesus för att få kraft, men Gud behöver också oss. Vers 8: ” min fader förhärligas när ni bär rik frukt” Om man jämför med liknelsen om den gode herden (ev läsa den joh 10:11-18) så är fåren ganska passiva. Herden är mycket viktig för fåren men fåren är mest… Får. I berättelsen om vinstocken är grenarna nödvändiga för att stocken ska bära frukt. Som vi läste tidigare är en vinstock inte så mycket till nytta om den inte bär frukt. Gud behöver oss.

Vi läser 1 Pet 2:12

”Uppför er väl bland hedningarna, så att de som säger att ni är onda människor ser era goda gärningar och prisar Gud den dag han kommer.”

När människor ser våra gärningar kommer de förstå att Gud är Gud. Vi är viktiga för Guds verk.

Bära frukt
En sann lärjunge förblir i hans ord dvs lärjungen håller det nya kärleksbudskap som mästaren har gett. Älskar sin nästa så som sig själv, vänder andra kinden till och antar den samariska utmaningen. Utövar diakoni….

Nu har jag jobbat som diakon i nästan ett år. Det är fantastiskt givande men också krävande att försöka möta människors behov.

Ta en minut och fundera över mänskliga behov som finns runt dig. Människor som behöver hjälp på olika sätt.

Kanske är du som jag, ibland lite trött av att försöka förvandla mig, dig och världen. Hur vi än gör så räcker vi ju aldrig till. Och risken finns att vi inte gör något alls för att det känns så hopplöst. För att inte hamna där behöver vi öva oss på att inte lägga energin på fel saker. Kan det vara det Jesus menar med att tukta oss? Precis som man beskär vinplantan för att den inte bara ska få blad utan frukt också. Ibland kanske vi mest producerar blad, jag och kyrkan gör en massa saker för att det ska se bra ut. Det kan handla om att visa upp ett vackert hem eller fira perfekta gudstjänster med mer yta än innehåll. Men kanske kan det också vara att vi som församling prioriterar det vi alltid har gjort istället för att titta på de behov vi faktiskt har omkring oss. Att skära bort en verksamhet kan göra så att något annat blommar.

Kanske behöver vi tuktas – inte lägga energin på fel saker – för att bära frukt?

Hålla fast i Jesus? –Förbli i honom
I texten om vinstocken jämförs inte Jesus med en bensinstation, ett ställe man åker till för att tanka när tanken är tom. När lampan lyser röd och man inte vet vad man ska ta sig till. Nej, här är Jesus vinstocken och vi är grenarna. Vi är för alltid förbundna och hämtar ständigt liv därifrån. Bilden ger inte ens känslan att vi desperat måste hålla oss fast i honom. Vi ska förbli i honom. Livet går från stocken till grenarna, från Jesus till lärjungarna.

När jag läste på den diakonala utbildningen på Lidingö först och sedan i Bromma så fick jag med mig många olika verktyg. Böcker, metoder, ideer, modeller… Men när det verkligen gäller så är det Kerstin Renöfälts ord som tydligast träder fram ”vissa saker kan man inte förbereda sig på, man får bara överlåta sig åt Gud”. Och det är väl det som är att förbli i hans kärlek. Jag hade min första begravning för en vecka sedan. Jag fick bra undervisning på min utbildning och hade förberett mig noga. Men när jag väl stod där var det bara med Guds kraft som jag klarade av att genomföra uppgiften.

När vi nyss tänkte på alla diakonala behov som finns i vår egen närhet så blev det kanske en hel del. Hur ska jag orka allt detta? Jag tror att texten om vinstocken säger något viktigt om just detta. ”Utan mig kan ni ingenting göra”. En annan fin vän på den diakonala utbildningen, Ulf Södahl, gjorde mig uppmärksam på detta. Jag kan väl inte göra allt, undrade vi? Detta bibelord gav han då:

Joh 6:28-29

De frågade då: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” Jesus svarade: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.”

Vår första kallelse är alltid till Jesus. Tomas Sjödin skriver i en av sina böcker:” Man måste inte räcka till. Det räcker med att finnas till. Allt annat är bara bonus.”

Vi är fler grenar
En annan aspekt som jag inte funnit så mycket om när jag läst om vinstocksliknelsen är den att vi är grenar. I pluralis. Inte en gren. Vi är grenarna på stocken. Grenar tillsammans. I 1 Kor 12:12 står det om kroppens olika lemmar, hur vi är olika kroppsdelar i Kristi kropp.
Var och en har sin viktiga uppgift och utan varandra kan vi inte klara oss. När man lägger in liknelsen om vinstocken i sitt sammanhang, i avskedstalet så ser man att detta är ett tema som återkommer i talet. Älska varandra! Det är inte så lätt alltid så ta hand om varandra!

I kyrkan har jag ofta hört varningar för att man ska gå i egen kraft och syftar vanligtvis till att man ska vänta in Gud. Men jag tror också att Bibeln vill säga att vi bör gå tillsammans. För att orka hålla vår mästares bud att älska våra medmänniskor så måste vi hjälpas åt. Samarbeta, fördela arbetsuppgifter och tänka smart. Men också bära varandras bördor.

Häromdagen kom fick jag ett spontant besök i kyrkan av ett äldre par. Vi satte oss ner vid köksbordet och delade en karaff med vinbärssaft. Vi pratade om livets glädjeämnen, åldrandet och sjukdomar. Vi delade lite vardag med varandra och avslutade med att be en bön för varandra. För mig är det att hämta kraft i vardagen och att bli kvar i Jesus.

Av: Sara Löfstedt, diakon i Equmeniakyrkan Östervåla, församlingsutvecklare i Region Mitt
Textläsning: Maria Lundin, diakon i Askelanda/Ornunga Missionsförsamling, Anna-Lena Oskarsson, diakon i vägledningsår och Charlotte Rosengren, diakon i vägledningsår.

IMG_2257
Altartavla från Equmeniakyrkan Östervåla