Publicerat 

Lekmannautbildning 2014-2015 # Scrabble – Nya foldrar

_TAZ8156Under innevarande läsår går 58 deltagare Lekmannautbildningen steg 1 och steg 2.1.

Många av tidigare och nuvarande deltagare har uttryckt sin glädje och uppskattning till föreläsare och kursansvariga. En önskan finns att många, många fler ska få ta del av denna utbildning.

Håll utkik! Om du ser Scrabble på broschyrer så kan det vara Lekmannautbildningen 2014-2015  som kallar på uppmärksamhet.

Vi återkommer snart med de nya foldrarna…

… nu är de här :-)

Steg 1

Steg 2.2

Publicerat 
_DSC6412_press_SofiaCamnerinEK16_2

Kors och ifrågasättande av diagnoser

Det är svårt att orientera sig bland alla motstridiga budskap. Jag tycker det. Media i allmänhet och sociala media i synnerhet tenderar att polarisera. Den verkar vilja och driva antingen eller.

Det jag engageras av nu är dels debatten som uppstått i kölvattnet av det raljerande utspel som gjordes på ledarplats om barn med neuropsykiatriska diagnoser och om vårdnadsbidraget nu i veckan (Expressen 2016-08-07). Ledarskribenterna hävdar där att diagnoser tvingas fram av föräldrarna som ”inte orkar med sin älskade stökunge som de vill när de arbetar heltid” och därför vill ha bidrag. Denna ledartext ifrågasätter diagnosernas giltighet.  Jag har publicerat en bok som bl.a. syftar till att bilda kring funktionsvariationer. Jag skriver om varför jag blir personligt provocerad varje gång någon s.k. tyckare ifrågasätter diagnoser som ADHD och Autismspektrum och ställer frågor om huruvida detta vilar på ett ifrågasättande av den faktiska funktionsvariationen och det lidande det medför, eller om det vilar på ett ifrågasättande av att diagnostisera. Jag skriver att det som i så fall ska kritiseras är att diagnosen värderas negativt.

Jag engageras även av den debatt som blossat upp kring korset. Debatten har gällt huruvida korset ska tas på, göras synligt runt halsen, som tecken på solidaritet med förföljda kristna syskon i världen, som ”tecken på tyst motstånd mot mörker och våld”, eller om det inte ska användas som symbol i kamp för förföljda kristna syskon runt om i världen. Det är inte så mycket korset i sig debatten handlar om utan på vilka grunder den vilar och vilka konsekvenser den får.

Båda dessa debatter hör ihop. Jag anser det. Skriver mer om detta i min bok.

För vid sidan om debatterna finns alla de som nu berättar om sitt kors, varför de är kristna, vad det betyder, vad det har kostat, förlöst och upprättat. Där finns alla förföljda trossyskon runt om i vår värld, de som flytt och de som stannar kvar. Där finns alla de som mördas, de som dör på plats, i flykt eller mördas när de celebrerar mässan. Där finns kyrkor och organisationer som engagerar sig. Där finns nya initiativ som exempelvis Equmeniakyrkans ”Tänd ett ljus – Syrien”. Där finns också tystnad och passivitet, där finns rädsla som förlamar. Där finns alla de barn som inte vill gå ut, som får kraftiga sammanbrott, som dunkar huvudet i väggen, som hamnar på psykakuten. Där finns syskon som tystas ner, får ont i magen, föräldrar som inte orkar med och går i väggen och där finns förtvivlan över att bollas mellan instanser och över att ingen vill ta ett helhetsansvar. Där finns kampen mot betygskriterier och skolsystem som värderar färdigheter som barn med neuropsykiatriska diagnoser de facto inte har. Där finns också glädje och lek, obändiga styrkor och en massa barn och människor som behöver få komma till sin rätt. Där finns tro och tvivel, trasighet och helande, kraft och svaghet, allt ofta samtidigt.

För mig står korset mitt i allt detta. Inte som en symbol utan som ett faktum som behöver levas. För frågan som debatterna väcker är hur vi solidariserar oss med de som förföljs, förtrycks, ifrågasätts, bryts ner, riskerar att utplånas och hur vi kämpar mot det som är orsaken till detsamma.

Korset är en väg som berättar om delat lidande och kamp mot lidande och löften om att lidandet är övervunnet, samtidigt. Korsets väg är en väg som redan är upptrampad, som vi samtidigt aldrig går ensamma och som vi förväntas gå med och för varandra.

 

”De starkaste bilderna i konsten, musiken och i den kristna traditionen har för mig alltid varit bilder som klarar av att hålla samman kontraster. När den vackraste sången också inrymmer smärta. När ett konstverk rymmer både omsorg, övergivenhet, kärlek och sorg. Det välkända konstverket Pietá, där Maria, Jesu mor, håller sin döde son i famnen, är en sådan bild. En annan bild är det kristna korset. Korset är den kristna trons mest centrala symbol. Korset som rymmer lidandet, våldet, övergivenheten och förräderiet. Detta uttrycks bland annat i ett av Jesu sju ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Markus 15:34)

Korset är en bild för lidandet i tillvaron, men också för kampen mot lidandet. Det är en bild för hur Gud i Jesus delar allt lidande, all destruktion, famnar det, men också kämpar mot det och övervinner det. Det tomma korset, uppståndelsen är ett tecken på att livet segrar över döden, kärleken är starkare än hatet och ljuset över mörkret. Korset är smärtpunkten, där motstridiga bilder hålls samman. Korsets sanning och sentens, är att lidande är omfamnat, bekämpat och övervunnet, samtidigt.”
Utdrag ur boken När livet stramas åt skärps blicken (Verbum 2016)

 

Publicerat 
DSC_1250

Respektfull dialog mellan Islam och Kristendom i Vancouver

”I Vancouver möts vi som baptister, Sunnemuslimer och Shiamuslimer till samtal”, säger baptistpastorn Tim. ”Både Islam och Kristendomen är missionerande religioner och jag önskar att ni mina muslimska vänner skall lära känna Jesus och ni önskar att jag skall anamma Muhammed som min profet. Detta är vår tro och våra övertygelser och det skall vi inte kompromissa med. Men vi skall leva tillsammans i respekt och behöver därför lära känna varandras religioner”. Med dessa ord inledde pastor Tim ett av alla de seminarier som erbjöds under Världsbaptistalliansensen årsmöte i Vancouver. Två Shiamuslim, två Sunnimuslimer och pastor Tim utgjorde den panel som samtalade med varandra och vi var ett fyrtiotal deltagare som var med och ställde frågor. Det var ett öppet och respektfullt samtal.

Under seminariet presenterades också ”Marockodeklarationen” som antogs i januari av muslimska teologer och ledare från 120 länder. Deklarationen betonar vikten att inte skada, hindra eller förtrycka religiösa minoriteter i muslimska länder och att man aldrig skall använda våld för att uppnå religiösa mål. Deklarationen tar avstånd från våldsutövande islamistiska grupper.

Massmedier lyfter gärna fram våld och negativa nyheter. Men det finns många positiva saker som händer och som behöver komma fram i ljuset. Detta seminarium var exempel på detta, tillika med Marockodeklarationen.

/Christer Daelander

DSC_1250

Publicerat 
BloggAlmedalen

WANTED: Morgans trollspö!

En hälsning från Almedalsveckan

Solen går ner över Visby.

Vimplar och raketer, mingel och röstvärvare. Tröjor och dekaler, frågetecken och utropstecken. När över tre tusen programpunkter under en vecka trängs i Visbys pittoresk är vi många som vandrar runt i omväxlande förnyelse, omväxlande utmattning. För en dotter av Malmö ter sig ett spektakel som detta som ett Skara Sommarland för vuxna. Korv och glass har dock bytts ut mot drivor av korrekta, hälsosamma wraps. (Var kan man få sig en anständig falafel?)

Fler borde vara här – inte minst dom som vi så ofta och oskickligt pratar ”om” istället för ”med”. Almedalsveckan kommer att bli än mer angelägen för Sverige när den antar ett mer sanningsenligt utseende av hur vi faktiskt ser ut, kulturellt, ekonomiskt, etniskt, demografiskt och geografiskt. Det kommer att bli fenomenalt när ännu fler nyanser och perspektiv finns representerade bland almarna. Må det ske!

Själv går jag runt i Almedalsveckan på upptäcktsfärd efter ett trollspö.

Inte vilket trollspö som helst. Det trollspö som Morgan säger sig sakna i sin hand.

Morgan – en sammanbiten skåning som jag ofta har lyssnat till under de senaste dagarna. Jag känner honom inte (än), men jag har skådat hans svettningar. Och jag önskar så innerligt att jag kunde hjälpa honom. Jo, jag skulle faktiskt vilja hitta ditt saknade trollspö, Morgan!

Frågan är bara hur?

Jag vet att det finns många som vill hjälpa till att leta.

Medans jag letar summerar jag kort för mig själv det som jag bär med mig härifrån. Det får bli i form av en blogg och en hälsning. Tack till alla kloka talare i Almedalen som har förmått påminna mig och justera skärpan. Jag vill skicka några av dessa påminnelser vidare.

Min hälsning idag handlar inte om oss själva, om Equmeniakyrkan och alla brobyggande integrationsmöten i våra församlingar som vi är tacksamma och stolta över. Den vill istället påminna oss om att flyktingsituationen inte alls har upphört, men att Europa och Sverige har stängt. Vi behöver påminna oss om vad som händer runtomkring oss, både lokalt och globalt, och vara medvetna om att slutenhet aldrig föds annat än ur rädslor. Här i sprickorna måste vi nu stanna upp, och påminna oss om att villigheten att gå vår nästa till mötes aldrig kan sättas på våra fötter innan vi öppnar upp, ut mot slätten.

Kan Sverige och Europa återigen återuppbygga omvärldens förtroende? Min hälsning idag vill påminna oss om att våra egna rötter delar emigranternas öden. Vi for själva över haven, och satte potatis i ny jord. Det var inte längesen alls. Villkoren var annorlunda, omständigheterna omöjliga att jämföra, men ett tydligt gemensamt korn vet vi: Människans vilja och drift att leva ett gott liv, i frid och frihet.

Vi är alla tungt medvetna om de spänningar och motsättningar som kännetecknar vår tid idag. Allt går så rasande fort. Komplexiteten i världens utmaningar, inklusive situationen med cirka 60 miljoner människor på flykt, tycks bottenlös med oräkneliga lager av politik, populism, spänningar och fasor. Sverige polariseras, Europa gör det. Över vida oceaner händer detsamma. Skräck och terror. Klimatet. Jag förstår dig, Morgan. Jag önskar själv att jag hade ett magiskt spö ibland. Och i trollspöt skulle jag vilja rista in det vackraste ord jag känner. Ett ord som vi alla förstår. Solidaritet.

Denna hälsning handlar inte om Equmeniakyrkan, om allt gott mångfaldsarbete som redan görs, om alla ni bärare av hopp som möter upp i våra församlingar och ute på slätten. Nej, hälsningen vill istället påminna oss som har tappat kraft, ork och lust, att vi hursomhelst är kallade till att drivas av kärlek, ledda av Gud. Drivs vi inte längre av kärlek – då må vi nollställa allt och starta upp igen. Finns inget annat. Vila. Äta vildhonung och sedan bygga upp djupet och skärpan igen, i Guds glädje. Tillbaka till basen. Herre, förbarma dig.

Denna hälsning handlar inte om Equmeniakyrkan. Den vill istället påminna dig och mig om att en av de vanligaste frågorna som personalen vid flyktingmottagningen på ön Lesbos möts av är: ”-Var kan jag ladda min telefon?” Hälsningen vill påminna oss om att vi behöver omvärdera våra bilder av flyktingen och migranten. Alldeles för ofta är bilderna både orättvisa och skeva. Migranten som kommer till Sverige är på så många vis stark, för hon har offrat allt och tagit sig över land och hav, korsat gränser och slutligen nått sitt mål. Hon är en överlevare och kämpe i ordets rätta bemärkelse. Hon kommer till en början att behöva utrymme för bearbetning och vila, men tids nog är hon redo att använda sina unika gåvor och kompetenser.

Nej, denna hälsning handlar inte om Equmeniakyrkan, om alla brobyggande utflykter till och från asylboenden i skogarna, om ukuleleorkestrar i Torsby eller knytkalas i Mjölby. Den vill istället ställa dig och mig frågan vad ett asylskydd egentligen är värt, om man inte får leva i dess beskydd tillsammans sin familj? Hur stämmer Barnkonventionen överens med denna lag? Ett barn får inte skiljas från sina föräldrar, såvida det inte är för barnets bästa. Vad kan vi i civilsamhället säga och göra för att denna nya, tillfälliga lag verkligen skall bli tillfällig och inget annat? För hur kan vi få livskraft att söka ett jobb och lära oss ett nytt språk när vi fortfarande lever i ständig oro och omsorg om vår partner och våra barn? Hur skall en integration möjliggöras i ett hav av frustrationer? Kommer inte detta än mer att förskjuta individer ut i periferin av samhället? I vilken utsträckning kommer den tillfälliga lagen att på sikt urholka internationella flyktingkonventioner? Vad har vi gått in i för en tid? Vilka prislappar vill vi sätta på humanitära insatser? Har solidaritetskontot tagit slut? Tar Sverige rollen som en trendsättare nu, i en tid när flera europeiska länder tävlar om att göra sig så oattraktiva som möjligt för människor på flykt? Är det sant att Kenyas myndigheter faktiskt har hänvisat till Sveriges och Europas behov av paus och andrum när man nu valt att stänga ner flyktinglägret Dadaab på Afrikas horn? Morgan, jag har hört dig säga att asylrätten är oinskränkt trots den nya tillfälliga lagen, men jurister menar att risken är stor att tillfälliga lagar som denna på sikt kommer att urholka asylrätten helt och hållet.

Säkert handlar den här hälsningen om kyrkan i alla fall, till syvende och sist. Att Jesus ständigt och återigen vill stryka spott och jord på våra ögonlock och lära oss alla att se klart igen. Kan vi ryta ännu högre i öknen när makten vill besudla människovärdet och barns rättigheter? Hur kan vi som kyrka ta nya och många fler platser i samhällsdebatterna och opinionsbildningarna, såväl på lokala som nationella plan? Vi behöver ord, handling och ledarskap! Tro och initiativ.

När vi möter vår syster och bror från fjärran i dörröppningen, eller ute på slätten, med villighetens sandaler på fötterna… Där och då blir kyrkan till. Där och då möter oss den Uppståndne. Där förvandlas nöden till nåd. För alla, inte minst för vår kyrka. Bara på slätten – bortom slutenheten, i de verkliga mötena – kan evangeliet kraft synas, höras och stampa högljutt med sin kärva seghet och människokärlek.

Morgan, vi är många som helt och fullt förstår att du gärna hade haft ett trollspö i din hand. Vi ser också utmaningarna, och även vi ser de tunga besluten. Vi är många som försöker förstå allt som har hänt. Vi är många som är ledsna, för vi tror att Sverige och Europa nu startar något som kan vara svårt att ställa till rätta igen. Vi är många som med villighetens sandaler vill hjälpa till och bygga upp vårt land och ett förtroende igen. Räkna med oss. Vi finns där ute! Från Almedalens jollrande mingel, till bruset ute i den helt andra verkligheten.

Tyvärr har jag ännu inte hittat ett trollspö till dig, Morgan. Jag har insett att vi måste bygga ett. Bygga, och åter bygga. Långsiktigt, uppriktigt och tillsammans. Det kan gå.

Solidaritet.

Eva Kunda Neidek, regional samordnare för flyktingarbete bloggar från Almedalsveckan 2016

BloggAlmedalen

Publicerat 
widget_TEL_syrien16

Tänd ett ljus för Syrien

Under Hönökonferensen börjar Equmeniakyrkans insamling Tänd ett ljus – Syrien. Genom kampanjen hoppas Gunilla Ikponmwosa, samordnare för Equmeniakyrkans Mellanösternarbete att fler ska engagera sig och att nya resurser ska göra det möjligt att hjälpa dessa så hårt drabbade människor.

Read more