Ord att besinna i en tid med många utmaningar

Publicerat 

easter_1000

”Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka.” (Jes 30:15)

Ord att besinna i en tid med många utmaningar. Ord att besinna inför påsken. Under den stilla veckan ombeds vi att tillsammans med lärjungarna i Getsemane stanna kvar, hålla oss vakna, vara vittnen och vaka.

Det är så lätt att dras med i larmrapporter och oro. Samtidigt är det viktigt att dras med i arbete och engagemang. Just därför behöver vi först söka stillheten, lugnet och tilliten. Vi riskerar att slitas isär annars, som enskilda och som gemenskaper, om larmandet gör oss så rädda att vi tror att vi själva måste vara gudar, att allt hänger på oss själva. Frestelsen är att vi inte litar på att det är Gud som är Gud och den som ytterst håller allt i sin hand. Risken är att vi söker kraften i en yttre förskansad säkerhet, mot andra och annat.

Equmeniakyrkan är en kyrka, in Via, på väg. Vi är en gemenskap av församlingar och människor som tar emot Guds kyrka. Vi har sagt att allt inte är färdigt. Vi skriver teologi under tiden vi går. Vi sätter oss vid lägerelden på kvällen och skriver. Equmeniakyrkans identitet är ekumenisk till sitt väsen. Internationellt hör vi till den kyrkofamilj som kallas ”united/uniting”. Vi har visat att vi vill enhet med andra kyrkor och att enheten går före konfessionell tillhörighet. Vår främsta identitet är alltså ekumenisk. Detta innebär dock att vi rymmer olika konfessioner, olika synsätt. Vi har sagt att vi vill mångfald, olikheter, att vi ser det som ett värde eftersom vår struktur primärt är organisk.

”Gemenskap” är ett relationellt, organiskt begrepp som fått ett helt eget avsnitt i vår teologiska grund. Vi hålls samman i gemenskapen som är Guds: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus” (1 Joh 1:3)

När vi låter gemenskapen vara det som håller oss samman, kommer vi inse att det inte är ”vi” som ska hålla samman. Det är Guds gemenskap vi deltar i, får vara i, fördjupas i och ta emot. Utan den grunden blir gränser viktiga. Ytlig gemenskap kräver gränser för att kunna vara en gemenskap. ”Djup” gemenskap, som bygger på tillvändhet till Guds ansikte, lämnar utrymme åt vördnad inför mysteriet och en generös och tillåtande mångfald. När det är till Guds handlande vi vänder vårt ansikte, behöver vi inte titta på gränserna.

Efter snart fyra år i kyrkans tjänst ser vi som kyrkoledare en förnyad längtan efter källorna, djupen. Under de första åren var det stort fokus på ”det nya”; nytt namn, nya regioner, nytt gemensamt arbete. Nu är det tid för fördjupning, att ställa varför-frågorna på nytt. Varför är vi Equmeniakyrkan? Vilken är vår identitet? Nu är det även tid att låta källorna flöda och att föra samtalen om vad tron betyder i våra egna liv. För det är genom berättandet, fött ur egna erfarenheter, vi också kan vittna för andra och ge hopp, i ord och handling, när det larmar.

Och samtalen har djupnat, både på debattplats och ledarplats här i Sändaren och i andra texter. Det ställs frågor om Equmeniakyrkans vision, om längtan efter äkthet och ärlighet, en diakonal teologi, om rötter som tillåts leva i mångfald. I kyrkan har vi också tagit fram texter om mission, dopet, och precis nu – om gudstjänsten med en ny kyrkohandbok till kyrkokonferensen.

Ska Equmeniakyrkan ha en stor stark berättelse eller snarare många små berättelser? Vi tror det senare. Vi vill att berättelserna ska leva, vittnesbörden, ärlig tro född ur erfarenheter och att gemenskapen, i så fall, är den sammanhängande berättelsen. Det är en gemenskap som alltid söker gemenskap med fler. Det är en försonande gemenskap som välkomnar och bjuder in, sträcker sig ut, till nya sammanhang och grundar nya gemenskaper. Den är till sitt väsen samhällsegangerat diakonal och frimodigt evangeliserande. Den präglas av ärlighet och sänkta garder. Vi tror att detta är den väg Equmeniakyrkan behöver gå framöver.

”Ikläd er Kristus” (Rom 13:14) är temat för årets kyrkokonferens. Det är ett svar på den förnyade längtan och en påminnelse om vari vi har vår grund. Det är inte vi själva, utan Kristus som är kyrkans subjekt. Det är också en påminnelse om den verkligt ”starka berättelse” vi behöver berätta. En stark berättelse som är svag, stark, just för att den är svag.

Den vi ikläds, som förvandlar, mig, dig och världen, är den Gud som i Kristus Jesus finns i både långfredag och påskdag. Den vi tror och bekänner, som förvandlande kraft för hela världen, har varit, är i och delar, långfredagens mörker, har stigit ända ned, ropar ur osäkerhet och övergivenhet, för att dela all övergivenhet, rädsla, uppgivenhet och misstro med oss.

Varför har vi så snabbt kommit att tolka Jesu fråga till Petrus efter påsken som en test-fråga? Som ett prov. Älskar du mig (verkligen?) (Joh 21: 15f) Tänk om även det är en fråga ställd ur osäkerhet, den vi alla nog kan känna, tvivel, är jag verkligen älskad?

Detta är den Kristus vi ikläds, får vända vårt ansikte till, möta.

Vi ikläds Kristus också i uppståndelsen. Det finns myter om Equmeniakyrkan, men den vi tror på och bekänner, som förvandlande kraft för hela världen, har varit och är i uppståndelsen. I det nyskapande ljuset upplöses snart myterna. Som enskilda och gemenskap tar vi emot den Kristus som ständigt skapar nya möjligheter, förlöser, helar rädsla, famnar övergivenhet och visar en väg genom lidande och misstro.

Påskens berättar om mötet med den sårade guden, som har riktiga sår i händerna, och om kraften i det, förvandlingen som föds där, som jag, du och världen behöver.

Självklart måste vi engagera oss; tjäna, vittna och gestalta försoning (diakonia, martyria, koinonia), men det kan aldrig bli ett görande primärt. Det behöver alltid vara ett varande och därmed ett görande (Ikläd er Kristus).

Låt oss därför inför påsken vända om och vara stilla. Då kan vi räddas. För genom lugn och tillit vinner vi styrka.

 

Lasse Svensson, kyrkoledare
Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare
Olle Alkholm, biträdande kyrkoledare