Tid att lyssna

Publicerat 

För två veckor sedan kommenterade vi som kyrkoledare inom Equmeniakyrkan #vardeljus i vår blogg. Sedan dess har ett motsvarande upprop initierats inom frikyrkan – #sanningenskagöraerfria. Vi har i samband med detta fått frågan om varför vi är tysta. Vi är tysta för att vi tror att vi skall vara tysta nu. Vi tror att vi behöver lyssna, att berättelser måste få berättas utan störningar. Vi tror att ledarskap generellt, i olika sammanhang och kulturer, har tenderat att tysta offers berättelser med snabba tillrättaläggningar eller rent faktiska uppmaningar om att uthärda, bita ihop.

Vi tror också att ledarskap innebär att inte ta över berättelser. Om försoning ska kunna ske behöver berättelser höras. Vrede och förtvivlan måste få uttryckas. Någon behöver då lyssna och därefter vara beredd att gå med. Om ingen lyssnar lämnas den som berättar ensam. Om ingen orkar ta emot berättelser utan tar över genom ett ”jag också”, skapas inget mellanrum där ansvar kan benämnas.

I Equmeniakyrkan tror vi på ömsesidig omsorg. Vi tror att alla människor är bemyndigade att vara bärare av evangeliet men också medvandrare. Vi vet samtidigt att vissa har fått särskilt ansvar att leda, församlingar och kyrkan. Församlingsföreståndare och regionala kyrkoledare och kyrkoledare bär ett särskilt ansvar att vara ledare. Vid vissa tillfällen prövas ledarskapet. Nu är ett sådant. Nu är det tid för ledare att lyssna, gå med, analysera och sen förändra.

Vi är väl medvetna om att kyrkliga miljöer är sårbara för maktmissbruk och även sexuellt våld. Den kristna historien rymmer både våld och fred, skuld och förlåtelse, skam och helande. Vi är väl medvetna om språkets betydelse, i bred mening, att språk- och symbolsystem kan skapa verklighet. Det kristna språkbruket har missbrukats i Guds namn, i både handling och ord. Vi vet om att bibelord har använts för att tysta ner offer. Ord som att ”bära sitt kors”, ”lida i Kristi efterföljd” har använts för att uppmuntra exempelvis kvinnor att stanna kvar i förtryckande relationer.

Vi är också väl medvetna om att förtryckande strukturer inte är ensidiga. Det behövs olika parametrar för att analysera var och hur förtryck tar sig uttryck. Parametrar kan vara kön men är också etnicitet, ålder, inkomst, kognitiva förmågor, utbildning mm.

Vi har sagt i en tidigare blogg att vi är medvetna om att kyrkliga miljöer inte är skyddade från maktmissbruk.

Med detta sagt vill vi också understryka att lyssnandet inte står i motsatsförhållande till att agera. Vi har de senaste två veckorna fört samtal om frågan som #metoo lyfter inom Kyrkostyrelsen, med alla regionala kyrkoledare, inom ledningsgrupp, inom Frikyrkosamråd och i styrelsen för Sveriges kristna råd. Det är mycket som nu initierats för att förändra strukturer, förtydliga beredskap och fördjupa förebyggande arbete. Inom vår kyrka finns en ny arbetsgrupp tillsatt för att under den närmsta tiden gå igenom vår beredskap och vårt totala arbete i frågan för att se hur vi kan skärpa våra redskap än mer. Idag skickas mail till alla ordförande och föreståndare i församlingar för att påminna om de stöd, riktlinjer och utbildningar som finns. Inom Sveriges kristna råd beslöt vi igår att uppdatera de gemensamma riktlinjer som finns för övergrepp i kyrkliga miljöer. Och samtidigt lyssnar vi. Och vet att vi behöver och kan göra ännu mer.

Läs gärna även vår tidigare blogg där länkar till vårt material finns.

Nu är tid för förändring. Vi vill en kyrka där alla olika får känna sig trygga, välkomna, respekterade. Vi behöver fortsatta arbeta för trygga rum. Vi tror att me-too-rörelsen är ett steg mot ökad befrielse, respekt, försoning. För alla.

Lasse Svensson, Olle Alkholm, Sofia Camnerin
kyrkoledare Equmeniakyrkan