Tid för tillit?!

Publicerat 

Vi delar berättelserna om hur nära vi var. Hur någon cyklade över Drottninggatan när helikopterna dök upp. Hur någon annans fru lämnade Åhlens någon minut innan smällen. Om dottern som hade tänkt shoppa men ångrat sig. Vi ser bilderna av människorna som springer för livet. De flesta av oss vet ännu inte vem som skadats och dött. Men andra sitter nu på sjukhusens intensivvårdsavdelning där en anhörig svävar mellan liv och död. Några har chockartat förlorat någon närstående.

Vi är chockade. Vi är misstänksamma. Hatet får ny grogrund. Men också generositeten. Och öppenheten. Människor som inte känner varandra erbjuder skjuts, husrum, mat. Som ofta när livet ställs på sin spets blir inte bara döden utan också livet verkligare.

Efter terrordådet i Nice i somras höll Helena von Zweigberg, som varit på plats, en krönika i Godmorgon världen. Hon talade om tillit. Det ordet har jag burit med mig sedan dess. Än en gång prövas och utmanas nu ordet. Än en gång är det oändligt vackert.

I Nice skedde terrorattentatet en solig, festlig dag på en gata där människor var ute för att umgås. Zweigberg konstaterar att ”ingenting gör en tryggare än människor som tycker om att vara tillsammans, som verkar tycka om livet dom lever, som har tillit till varandra och vill uppleva något ihop. Då känns det som om ingenting ont kan hända.” Förmodligen var det den känsla också de som dog bars av strax innan terrorattentatet. Som barn lär vi oss överleva genom att lita på andra människor, se in i andras ögon, ta någon annans hand. När vi blir vuxna inser vi att det inte alltid är så enkelt som att man kan lita på alla. Men, Zweigberg, fortsätter ”Det är vad som gäller för livet i grunden: våga möta andra msk med öppna tillitsfulla blickar. Det gäller inte i alla stunder för att överleva. Men vill man också leva finns liksom inget annat val.”

Jag tänker också på Ylva Eggehorns ord: ”Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till. Men tilliten som Kristus vunnit åt oss är större än all makt och ondska vill”

Nu har det hänt, här i vårt Stockholm. Det är vårdag och det är sorgdag. Vi vet ännu lite om vidden av det som skett. Vi kommer kanske inse mycket det närmsta dagarna vi inte förstår idag. Men tiden för tillit är inte passé. Det är nu det är högsäsong för att värna den, våga den, sprida den.

 

/Jenny Dobers, regional kyrkoledare