Två diakoner i Hållnäs-Skärplinge

Publicerat 

fullsizerender-5
– Genom diakonin kan vi visa andra vem Gud är men också själva få syn på Gud, säger Anna-Karin Elebjörk-Wahlström, en av två diakoner i Hållnäs-Skärplinge Missionsförsamling. Min drivkraft till att vara diakon kommer från viljan att se dem som ingen annan ser. Jesus visade så tydligt vad kärlek är och min uppgift som diakon är att utmana till handling istället för bara ord!

Vi möts en eftermiddag på Hållnäshalvön i Norra Uppland, en del av Region Mitt. Tillsammans med Anki Mårtensson, församlingens andra diakon och tillika församlingsföreståndare, samtalar vi om diakoni i allmänhet och diakonens roll i synnerhet. Anki har 25 års erfarenhet inom yrket. Hon har jobbat i flera församlingar, de senaste 14 åren som föreståndare. Till Hållnäs-Skärplinge kom hon efter några år i Örnsköldsvik. Församlingen sökte egentligen en pastor men när Anki tog kontakt uppstod gemensamt tycke.  Anna-Karin har funnits i församlingen som oavlönad ledare sedan tidiga tonåren men sedan 2000 har hon varit församlingens anställda ungdomsledare. De senaste två åren har Anna-Karin gått den diakonala utbildningen på Bromma Folkhögskola och sedan kyrkokonferensen 2016 är hon diakon i vägledningsår. Vägledningsår betyder att alla blivande pastorer och diakoner får extra stöd i form av handledning, mentor och utbildningsträffar fram tills ordinationen 2017.

fullsizerender-6
Hjälmunge Missionskyrka
img_3977-1
Skärplinge Missionskyrka

 

 

 

 

 

 

 

 

Hållnäs-Skärplinge Missionsförsamling bildades 2013 när de två församlingarna blev en. Man firar gudstjänst varje söndag i antingen Hjälmunge eller i Skärplinge. Församlingen har en ganska stor verksamhet som rymmer trivselträffar, symöten, barngrupper och bibelsamlingar. Anki har huvudansvar för gudstjänster och Anna-Karin är inriktad mot barn- och ungdom men det finns inga tydliga gränser mellan vem som gör vad.

    – Det är mycket som är diakoni, mycket utförs vardags, säger Anki. Alla församlingsmedlemmar håller nog på med diakoni på något sätt. Som anställd diakon har man fördelen av att ha en utbildning i ryggen. Man får använda sina gåvor mer uttalat. Det finns ganska många olika sorters diakoner, det finns en stor bredd och det måste få vara så. Behoven i kyrkan och i samhället är ju så olika.

– Jag funderar mycket över vem jag är som diakon, är jag någon annan nu än den jag varit, funderar Anna-Karin. Förväntar man sig något annat av mig? Förväntar jag mig något annat av mig?

– Jag tror att jag också har fått bearbetat min syn på mig själv som diakon, fortsätter Anki. Ibland känns det som om en duktig diakon ska vara den där som rör sig bland missbrukare och fängelsekunder, men det kanske inte är jag? Jag har andra gåvor. I alla sammanhang behövs ändå samma sak: stötta, bära och våga möta människors livsfrågor.

Anki fortsätter med att berätta om tillfällen då hon verkligen känner att hon varit i funktion som diakon. En gång höll hon i en mobiltelefonkurs för äldre och när de äntligen lyckades få i väg ett sms till ett barnbarn kändes det som om hon fått varit med och förbättrat livet för dem. I Skärplinge har hon också bjudit in till sorgegrupp där man får samlas och dela livet med varandra.
– Jag tror att det finns många i samhället runt omkring här som behöver en gemenskap men de vet inte att kyrkan kan ge just det, fortsätter Anki. Just nu prövar vi med gemensam promenad som avslutas med enkelt fika. Än så länge har det inte kommit så många som inte redan är församlingsmedlemmar men jag hoppas att det sprider sig. Bokcirkel är ett annat sådant försök att nå människor utanför våra kretsar.

I samtalet märks det att både Anki och Anna-Karin  vill få fler att våga komma till kyrkan. Men de ser också att det även handlar om att låta kyrkan komma till det omgivande samhället.
– Min dröm är att vara ”mingeldiakon”. I Göteborg har Equmeniakyrkan en krogpastor men det finns väl inte riktigt utrymme för det i Hållnäs, säger Anna-Karin med ett leende. Men jag vill vara mitt ibland folk och möta dem där de är. Få dela livet med dem och kanske vara en länk mellan samhället och kyrkan, mellan himmel och jord. När man jobbar med barn och unga får man ju kontakt med föräldrarna också. Den kontakten vill jag göra mer av.

Församlingen i Hållnäs-Skärplinge har under det senaste året påbörjat ett utvecklingsarbete med en handledare från Equmeniakyrkan.  Man har alldeles nyss gjort en NFU-undersökning som snart ska presenteras för församlingen. Anna-Karin och Anki ser med spänning och förväntan fram emot vad den kan visa på.

Tror ni att det märks i församlingen att det finns två diakoner anställda, frågar jag.

– Man kan ju hoppas att det ska märkas! Att vi har liksom en annan vinkel, att vi fokuserar på att möta människor och ha en relation, säger Anki.

– Vi är ganska olika och har olika gåvor men det betyder att vi kan komplettera varandra, det tror jag vi kan ha glädje av i våra kyrkor,  säger Anna-Karin.

– Tänk, att jag flera gånger har fått hört: ”Du är så duktig – du skulle kunna vara pastor!” säger Anki. Jag tror de försöker vara snälla men jag tycker att jag har valt det bästa!

img_3980