Två veckor in i fastan

Publicerat 

Vi är två veckor in i fastan. För mig har fastan de senaste åren blivit en speciell tid. Jag ser med värme fram emot att den ska börja. Jag har själv lite svårt att förstå varför. Jag gör verkligen inget märkvärdigt eller storslaget under de här veckorna. De överenskommelser om att avstå från något speciellt jag gör med mig själv brukar innebära väldigt blygsamma uppoffringar. Jag brukar välja en andaktsbok jag följer, men jag är ingen förebild i hängivenhet. Ändå betyder de där små valen något för mig. När jag är ute i församlingar och när vi möts i sociala medier förstår jag att vi är många som en tid prövar att avstå från något för att finna något annat.

 

Jag tänker att fastan kan vara just de små rörelsernas tid. Inte en tid att ställa livet helt på ända – men att förskjuta fokus något. Lite mindre av jag, mig och mitt. Lite mer av tillit till Gud och omsorg om medmänniskan. Mina prestationer kan få bli mindre intressanta, Guds kärlek viktigare. Fastan är inte en tid att uppnå det storslagna. Det är en tid att våga möta det nakna och enkla. Trots fastans karga och ganska krävande budskap finns det en befrielse i det.
Det kanske är därför jag fortsätter att se fram emot fastan, fast jag har så många erfarenheter av att jag inte lyckats med några stora föresatser. För att fastan inbjuder till en stillhet som befriar oss från tron att det är vi som ska rädda världen. För att den förbereder oss för långfredag och påskdag.

 

/Jenny Dobers