Vad har Trumps presidentskap med dopet att göra?

Publicerat 

Vem är det egentligen som bestämmer?

Den frågan ställer vi ofta i såväl stora som små sammanhang. Vem bestämmer hemma? Vem bestämmer på jobbet, i våra nära relationer, i våra samhällen, länder och vem bestämmer i vår värld? Vi är många som med intresse följer amerikansk politik och inte minst den maktkamp som pågår mellan den verkställande makten, presidenten, och den dömande makten, domstolarna och nu senast med den utförande makten, militären.

Ibland tänker vi att makt är något smutsigt och moraliskt korumperande, att makten i sig skulle vara en källa till förtryck. Men makt betyder inflytande, att kunna påverka. Maktens betydelse märks mest när den är frånvarande, när vi är maktlösa. Kristen tro har med makt att göra. Vi bekänner att vi tror på Gud, allsmäktig Fader och Jesus säger om sig att åt ”mig har getts all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18). När Jesus har sagt detta säger han till lärjungarna att de därför ska göra alla folk till lärjungar, att döpas i Faderns, Sonens den heliga Andens namn, och lära dem att hålla alla de bud som Jesus har gett dem. Lärjungarna går alltså i Jesu makt, deltar i den.

Vi döper därför att vi tror Jesus har all makt. Det har ingen politisk ledare, inte ens Trump, även om han kallas världens mäktigaste man. Och visst har han makt som både kan skrämma och uppröra oss när vi tänker på flyktingsituationen i världen, på världens klimat eller på vår världs säkerhetsläge. Maktfullkomliga politiska ledare som inte tar sitt etiska ansvar utan värnar kortsiktiga egenintressen, finner vi tragiskt och då säger vi ”så synd”. Vi använder det bibliska begreppet för att inte nå sin bestämning; ”synd”. Synden kan riva ner och förstöra, men det är också allt den kan göra. Den som kan skapa är den som kan förlåta. ”Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig” (Ps 130:4).

I dopet finns förlåtelse för våra synder (Apg 2:38). Visst kan vi känna förfäran för de som kan riva ner och förstöra, men frukta behöver vi enbart göra den som kan skapa och omskapa. Vi behöver endast frukta Gud och Gud förlåter oss det vi har orsak att frukta; våra synder. Gudsfruktan är ett annat ord för gudstillit. Vi döps in i Kristus, vi ikläder oss honom. I dopet får vi gemenskap med levande och treenig Gud och vi förenas med Guds kyrka, det folk som Gud kallat till sig och sänt i den heliga Andens kraft för att vittna för hela världen om hur Gud handlar i skapelsen och frälsningen. Vi får lita på Gud och vi får vandra Guds väg, i Guds sanning (Ps 86:11)

Genom dopet blir Guds berättelse om vad det är att var människa också berättelsen om oss och våra liv. Det är berättelsen om vad det innebär att ha all makt, makten att förlåta och försona, makten att skapa nya möjligheter ur alla missade tillfällen. Makten, den verkliga gudomliga makten, finns inte hos de som kan bruka våld och bygga murar, utan hos Gud som kan skänka evigt liv.

Vi skall frukta Gud som älskar oss och gick in i vår mänsklighet för att dela alla våra villkor, till och med vår död, för att vi skulle ha syndernas förlåtelse och evigt liv. Nya möjligheter finns inte i destruktion och våld utan i den självutgivande kärlek som är Gud. I Guds heliga och treeniga namn döps vi. I dopets tecken får vi leva. Genom dopet får vi tolka våra egna liv och hela tillvaron. Dopet påminner oss vem som bestämmer, vem som har all makt och i den makten får vi leva. För den verkliga makten finns inte i att behålla för sig själv utan i att ge ut. Dopet påminner oss om sanningen i orden i den helige Franciskus bön: ”det är genom att ge som vi får ta emot, det är genom att förlåta som vi får förlåtelse, det är genom att mista vårt liv som vi vinner det, det är genom döden som vi uppstår till det eviga livet”.

Arne Fritzson
Teolog