Vad ska vi göra nu?

Publicerat 

I morgon är temat för gudstjänsten påskens vittnen.

Hur vittnar vi om påskens budskap? Hur är vi goda trogna vittnen som vågar se hela sanningen, uthärda inför den, stanna kvar hos varandra, vänta in varandra och sen bevittna både förtvivlan och hopp.

Equmeniakyrkans och Equmenias gemensamma krisgrupp hade ett uppföljande krismöte efter terrorattentatet på Drottninggatan. Vi hade bestämt tid precis efter påskhelgen. Vi utvärderade våra egna insatser under krisen och vår kyrkas krisansvariga rapporterade om större samordningsmöten som skett efter attentatet mellan polis och kyrkorna mfl. Vi talade om vad vi gjort, vad vi kunde gjort bättre, vad vi inte gjorde, hur vi ska göra nästa gång.

Det som tog mig var när Equmenias representant på slutet av mötet sa: ”Det är nu vi har en läxa att göra. Jag vet att många barn och unga tagit skada. De är rädda nu. Vad ska vi säga liksom, vad ska vi stödja i och hur? Det räcker inte att säga att Jesus har uppstått… när människor inte känner det så”.

Vad ska vi göra nu? Hur ska vi vittna sant så att det träffar människors faktiska erfarenheter? Vi kan inte prata om äpplen när det handlar om päron. Vi kan inte heller överge varandra när det verkligen behövs.

Idag har det varit en teologisk konferens i Göteborg, Katakomb. Olika föreläsare har talat om kyrkans roll i internetåldern. Ett bärande tema har varit inkarnationen, att vi tror på en Gud som blivit människa och vad det gör med vår syn på kroppar, närvaro, relationer och faktiska praktiker. Människor är inte ting, inte heller isolerade subjekt. Människor framträder alltid i relation till andra och behöver andra. Vi deltar i varandras kroppar, delar andras smärta och glädje. Det har handlat om kunskap och vad vi kan veta, skillnaden mellan det komplexa och det komplicerade. Det komplicerade kan plockas isär och sättas ihop. Det är vetenskapens paradigm (veta). Det komplexa däremot bevarar sin komplexitet för att kunna bestå. Det är humanioras och teologins paradigm (förklara och förstå). Vi behöver alla tre för att nå kunskap. Vi behöver även lära oss se olika alternativ samtidigt och bevara förundran inför det som alltid är mer. Vi behöver tänka perspektiv som öppnar sig, se samband och kunna säga flera saker samtidigt.

Vi behöver exempelvis nu kunna säga både att det är tragiskt, djävulskt och förfärligt – attacken på koptiska kyrkan i Egypten och på Drottninggatan, explosionen på bussarna med barn på väg mot evakuering i Syrien – samtidigt som vi kan säga och visa på att det finns ljus och kärlek som övervinner och består. Jag tror inte vi ska säga att stenarna är borta. Vi bör inte säga att stenarna försvinner för det gör de ju inte. De är kvar, men de kan rullas åt sidan och ljuset bryta fram mellan och bakom dem. Jag tror det går att finna mening i budskap som talar om uppståndelsens ljus bakom och mellan stenar. Vi behöver klara av att säga minst två saker samtidigt: Det finns stenar. Det finns tröst och ljus.

Den trösten kan vi inte enbart prata om. Vi är kroppar. Vi tror på en Gud som i Jesus blivit kropp och som delar allt, skräcken inför ensamhet och övergivenhet, döden, och som möter oss igen efter döden. Samma Kristus Jesus som vi döpts in i, blivit kropp med är vi nu ett med. Vi förväntas som de första lärjungarna att stanna kvar och vaka och att fortsätta ta hand om varandra.

Så vad ska vi göra och säga? Exempelvis två saker samtidigt och framför allt att vara vittnen som inte överger utan möter barn och unga där de är. Vi behöver ge rum och tillåta förtvivlan, frågor. Vi behöver också i ord och handling visa på ljuset som lyser mellan och bortom. Vi behöver ta hand om varandra och visa att vi menar att vi inte tänker överge den som är förtvivlad och rädd.

Sofia Camnerin
biträdande kyrkoledare