18 300 namnunderskrifter lämnades över till Migrationsverket

Publicerat 

I början av december månad intervjuades vår kyrkoledare Lasse Svensson av tidningen Sändaren. I intervjun, som handlade om utvisningarna till Afghanistan, sa Lasse att han ville se ett ”folkligt uppror”. I samband med det initierade Equmeniakyrkan upproret under hashtaggen #rättilltro. Equmeniakyrkan anslöt sig också till Pingsts kartläggning av konvertitärenden samt skickade ut en stomartikel till ledare i församlingarna.  Under onsdagen arrangerades det av SKR, Sveriges kristna råd, en förbönsgudstjänst och ljusmanifestation i Stockholm. Flera av Sveriges kyrkoledare deltog.  Upproret handlar om att Migrationsverket ska ta större hänsyn till den asylsökande konvertits skyddsskäl i asylprocessen. Vi har ställt några frågor till Lasse om #rättilltro,

Vad kan ett uppror som #rättilltro göra?
Jag tror att ett uppror som #rättilltro kan bilda opinion och få politiker och myndigheter att göra ett omtag i beslutsprocesserna. Under upproret har vi tillsammans med flera andra samfund haft en namninsamling. Vi har fått ihop drygt 18 300 namnunderskrifter från hela Sverige. Dessa har jag personligen överlämnat till Migrationsverket i dag och det kändes viktigt och högtidligt.  Detta är ett uttryck, menar jag, för en frustration som många känner över hur människor behandlas och deras tro ifrågasätts. Namninsamlingen är ett sätt att bygga opinion och påverkar långsiktigt. Vi har gjort ett stort arbete med att samla in underskrifter och sluta samman i denna viktiga fråga.

Varför pratar Equmeniakyrkan så mycket om asylsökande och nyanlända?
Grunden för Equmeniakyrkans arbete med och för asylsökande och nyanlända är den kristna människosynen, som säger att alla människor delar livets grundläggande villkor. Framför dig står en som är som du, med samma behov och drömmar.

Utifrån den här grunden vill Equmeniakyrkan bidra till att människor får en bra start i Sverige och ett samhälle där människor med olika bakgrund kan leva tillsammans. Därför vill vi se en så rättssäker asylprocess som möjligt och på alla sätt vara med och bygga det goda samhället.

I Equmeniakyrkan vill vi tillsammans vara en inkluderande och välkomnande kyrka med församlingar som färgas av mångfald, dialog och öppenhet för olikheter.

Vi vill också främja möten med människor av annan tro än vår egen. Möten, kunskap, förståelse och samverkan är nödvändiga för att vi ska kunna bygga vänskapsrelationer och ett tryggt samhälle på den ort där vi finns. Att arbeta med och för människor på flykt är en självklarhet för oss som kyrka och det diakonala uppdrag vi bär på, som utgår från Jesu ord: ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem”.

Vi vill vi skapa nätverk mellan församlingar, samverka med andra och synliggöra allt gott arbete som finns i församlingar och tillsammans utveckla vårt arbete för och med asylsökande och nyanlända.

Varför pratar Equmeniakyrkan om konvertiter just nu?
Att konvertera till en ny religion är en komplex och inte sällan omfattande process som kräver eftertanke och reflektion. Att möta en person som under asylprocessen önskar konvertera till kristendomen kan vara en utmanande och svår uppgift. De asylsökande som vi mött i våra kyrkor har blivit våra vänner. En del av dem har konverterat till kristen tro och därmed angett sin tro som skäl i sin asylansökan. Idag ifrågasätts många konvertiter av Migrationsverkets handläggare. Vi har lärt känna dessa människor på djupet, som inte sällan bär på fruktansvärda historier. Pastorer och präster har skrivit intyg om att de fått undervisning, döpts och nu lever sitt liv i tro på Jesus Kristus. Vi gläds med dem som får stanna i Sverige men när Migrationsverket underkänner den kristna tron hos de personer som vi följt under en lång tid och fått komma nära inpå livet krossar det inte bara den asylsökandes hjärta utan även våra hjärtan.

Du tillsammans med SKRs presidium träffade Migrationsverket idag, varför?
För att lyfta just dessa frågor. Det handlar t ex om frågor som vi var inne på nyss där prästers och pastorers intyg inte tillmäts tillräckligt värde. Ofta är det dessutom svårt att utläsa ur protokoll varför man inte tillmäter dessa till större värde. I Linköping finns Abbas. Efter år på flykt har han hittat ett hem, en familj, tro och en församling. Migrationsverket skriver till honom: ”Du har lämnat in ett dopintyg, ett antal intyg från församlingsmedlemmar, ett medlemsintyg, ett intyg från bibelskola och ett brev från pastor till stöd för att du har konverterat till kristendomen. Migrationsverket finner att de inlämnade handlingarna ger stöd för uppgiften att du har döpt dig och deltagit i kyrkans aktiviteter. Det gör inte sig att du sannolikt har konverterat av en genuin religiös övertygelse.”

En annan aspekt handlar om att bedömning måste göras utifrån ett NU när intervjun görs och inte som ofta att man talar om hur det var när man först kom i kontakt med den kristna tron. Mycket kan ha hänt sedan dess. I det sammanhanget märker vi också en tydlig tyngdpunkt för en intellektuell förståelse av tron medan de ofta kan börja med sociala relationer som växer till något annat. Precis så är det för många svenskfödda som finner en tro – man kanske börjar gå till kyrkan för att man känner någon, sjunger i kören eller liknande.

Vad händer med #rättilltro framöver och Equmeniakyrkans engagemang för asylsökande och konvertiter?
Arbetet med #rättilltro är långsiktigt och vi kommer fortsätta arbeta med frågan. Nästa steg är kanske att uppvakta migrationsöverdomstolen för samtal där också. Vi kommer även fortsatt ha kontakter med Migrationsverket. Samtidigt pågår det breda arbetet för migration och integration oförtrutet.