04. Motion om ny struktur för samverkan | 2020

En ny struktur för samverkan behövs för att Equmeniakyrkan skall vara ”en kyrka för hela livet”.

När vi försöker att med några få ord beskriva Equmeniakyrkan säger vi ”Att vi är en kyrka för hela livet” eller som det formuleras i en bok om pastoral teolog för vigsel, begravning, dop och välsignelse, ”Hela livets kyrka”. Men svarar den beskrivningen mot den erfarenhet som inte minst många medlemmar i vår kyrkas små församlingar upplever.? Kan jag oberoende av vilken församling jag tillhör i vår kyrka räkna med att kyrkans ”tjänster” finns till för mig under hela livet och i alla livets förhållanden?

Jag vill påstå att många av våra medlemmar är osäkra på om Equmeniakyrkan verkligen svarar upp mot att vara en ” hela livets kyrka”. Enligt min mening saknar Equmeniakyrkan en struktur för kyrkan, som bidrar till att varje församling kan erbjuda sina medlemmar den service som ”hela livets kyrka” verkligen skall ge. Då handlar det inte bara om förrättningar även om de är viktiga, utan också om självård och församlingsvård, inte minst i anslutning till kriser som inträffar i alla församlingar, även i små församlingar utan någon anställd. Det handlar också om möjligheter för de små församlingarna att växa och utvecklas.

Svenska kyrkan är organiserad i s.k. pastorat med ansvarig präst/prost som ledare. I princip anser jag att den strukturen också borde kunna vara en modell för hur vår kyrkas struktur skulle kunna utformas. Inom varje region kan församlingarna på ett liknande sätt organisera sig i samverkansområde. Dessa områden skulle vi kunna benämna ”diakonat”. Enligt min mening en bra beteckning då en sådan samverkan utan tvekan handlar om diakoni och omsorg om alla församlingar inom ett närområde. När vi idag reflekterar över vår kyrkas struktur anser jag att det är angeläget att pröva en sådan form för samverkan inom varje region för att på ett bättre sätt än idag i verklig och konkret mening vara den kyrka vi säger oss vara.

Förutom samverkan mellan befintliga församlingar och anställda kan jag också tänka mig att det på så sätt skapas resurser för gemensamma anställningar. Enligt min mening är en avgörande förutsättning för att Equmeniakyrkans små församlingar skall kunna utvecklas och växa, att någon form av anställning finns.

Mot ovanstående bakgrund föreslår jag kyrkokonferensen besluta att uppdra åt Equmeniakyrkan och dess regioner att verka för att inom respektive region samverkansområden/diakonat kommer till stånd. En sådan struktur, skulle enligt min mening, medverka till att idén om ”Hela livets kyrka” också landar i verkligheten, så att ingen församling och ingen medlem skall behöva fundera över om man tillhör en kyrka som finns nära mig under livets alla skeden.

Härmed lämnar jag över frågan till konferensen.

Bernt Wåhleman, vice föreståndare och medlem i Equmeniakyrkan i Sorunda