Att omvända sig och bli som ett barn

Jesus säger: Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.

Matt 18:3-4

Det här tror jag är ett av Nya testamentets mest centrala och samtidigt mest förbisedda bibelord. Det är som om det ordet bär med sig en så stor radikalitet att vi har svårt att riktigt ta in det. Vi vill ju ses som vuxna och tänka att de vuxna är barnens förebilder. Vad kan barn lära oss? Och i synnerhet om något så viktigt som Guds rike? Skulle barnen visa oss något som är nödvändigt för att vi skall kunna ta emot Guds rike?

I Bibel 2000:s översättning av åttonde psalmen i Psaltaren ser man inte en poäng som finns i många andra översättningar, bland annat i 1917:års svenska översättning, att Gud har upprättat en makt av barns och spädbarns munnar för att nedslå sina fiender.

Jag tror att detta har att göra med att spädbarns skrik är de mest autentiska av alla böner. De är skrik rätt ut i tillvaron till den som hör att nu är livet så eländigt att något måste ändras omedelbart. Ett spädbarns skrik är ett djupt uttryck för tillit. Det tragiska är att det finns spädbarn som har slutat att skrika. De har lärt sig att detta inte leder till att något blir annorlunda.

Jag tror att detta tillitens förhållningssätt, som ett spädbarns skrik är ett uttryck för, är det som barn kan lära oss och som vi behöver omvända oss till för att komma in i Guds rike. Barnets sätt att förhålla sig till sina behov och till sin omgivning är det barnaskapets förhållningssätt som Gud vill att vi skall ha när vi kommer till Gud.

I barnets tillitsfulla sätt att möta sin omgivning ligger att barnet helt släpper sin kontroll. Barnet litar på att tillvaron är så beskaffad att någon ser och möter dess behov. Barnet slänger sig in i famnen på dem som tar hand om det.

Jag är teolog och sätter stort värde på den goda intellektuella reflektionen över den kristna tron och det kristna livet. Jag tror att en teologi som håller hög vetenskaplig nivå är nödvändig för att en kyrka skall vara relevant och intellektuellt vital. Men det är inte den intellektuellt lödiga teologin som djupast sett bär vår gudsrelation.

Tro stavas tillit. Att ha en tro är att lita på att det som på djupet bär vår tillvaro är den kärlek som vi kallar Gud. Till Gud kan vi ha en relation därför att Gud är personlig. Gud älskar oss och vill att vi skall älska Gud. Kärlek kan aldrig tvingas fram. Därför tvingar sig inte Gud på oss.  Gud låter oss själva bestämma om vi vill leva i en kärleksrelation till Gud, det vill säga att vi själva får avgöra om vi vill ha en kristen tro.

Att kristen tro handlar om en barnaskapets tillit gör att den är överskattad som medel för social kontroll. Ibland vill kristna ”dra G-kortet”. Det innebär att de hävdar att det som de själva påstår är rätt och riktigt eller bör göras skulle vara i enlighet med det som Gud vill. Detta är många gånger en förtryckande härskarteknik där personer kräver medhåll och lydnad med ett påstått gudomligt mandat.

Men med tanke på hur Gud visar sin makt, genom att bli ödmjuk, anta en tjänares gestalt, födas i ett stall, vila i en krubba och dö på ett kors, så är härskartekniker ett synnerligen inadekvat sätt att tjäna Gud.

I Romarbrevets tolfte kapitel citerar aposteln Paulus ett parti ur Ordspråksbokens tjugofemte kapitel där det står: ”Är din fiende hungrig, ge honom bröd, är han törstig, ge honom vatten” (v 20). Detta är ett uttryck för den gudomliga generositet som kristen tro omfattar.

Det kan förefalla naivt och en aning korkat. Men vi tror på en Frälsare som säger till oss att vi skall älska alla, till och med dem som vi uppfattar som våra fiender (Matt 5:44). Men för att ha den tilliten behöver man ha en naivitet. Man behöver omvända sig och bli som ett barn. Gör man inte det kan man inte ta emot Guds rike.

Den franske filosofen Paul Ricoeur skrev om en andra naivitet, en naivitet bortom intellektets kritiska och självkritiska reflekterande. Jag tror att en sådan naivitet är nödvändig för att vi skall kunna ha en barnaskapets hållning till Gud och kunna ta emot Guds stora gåva till oss: rätten att bli Guds barn (Joh 1:12).

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se