”Bildning” är ett intressant ord. Vi talar om utbildning, allmänbildning, folkbildning med mera. Att vara en bildad person ses ofta som ett ideal. Att vara det är att vara lärd. Samtidigt används ordet ”bildning” på ett annat sätt, nämligen som ett ord för att bli till. Man kan bilda en förening eller ett vulkanutbrott kan bilda en ny ö.
Bilda är besläktat med ordet bild. Det understryker något jag skrivit om tidigare i mina fredagstankar: att vi i vårt tänkande ofta använder synen som en bild för kunskap. Den som vet något har en upplysning och den som är klok är klarsynt. Den som inte verkar ha koll kan vi kalla förblindad.
Vi har även dessa metaforer i trons språk. I psalmen O, store Gud sägs det att vi en gång skall få skåda det vi nu får tro. Mose ber att få se Guds härlighet (2 Mos 33) och i Första Korintierbrevet trettonde kapitel står det att när vår kunskap blir fullständig, i ett eskatologiskt sluttillstånd, då ska vi se ansikte mot ansikte (1 Kor 13:12).
I den versen i Första Korintierbrevet beskrivs också det tillstånd vi är i nu. Det sägs att ännu ser vi en gåtfull spegelbild. Det där fascinerar mig på två sätt. Dels att det vi ser nu är gåtfullt, dels att det vi ser är just en spegelbild. Det vill säga den gåtfulla bilden är i någon mån en bild av oss själva. Vi är indragna i gåtan.
I Bibelns första kapitel står det att människan skapades till Guds avbild. Det var det vi vad avsedda att vara. Men syndafallet, det ondas inträde i världen, har trasat sönder den avbilden. Vi har skadats och som samlad mänsklighet är vi inte en avbild av kärleksfull och treenig Gud.
Men Gud vill återskapa den bilden. Gud vill att vi ska bli Guds avbilder. Gud vill bilda oss. Det är en process som pågår genom att Gud arbetar i vår skapelse. Guds rike finns inom oss och verkar som en surdeg som långsamt förvandlar hela tillvaron.
I kristen troslära har vi flera ord för den här processen. Vi kan kalla den efterföljelse, lärjungaskap eller helgelse. Detta är något Gud gör i våra liv av nåd därför att Gud älskar oss. Detta får vi ta emot som en kärleksgåva. Det är just det som är vår uppgift i den bildning som Gud vill åstadkomma i våra liv och i hela vår tillvaro. Att bara ta emot.
Men det kanske inte är så ”bara”. Att ta emot en gåva utan att ge tillbaka kan kännas obekvämt. Vi vill så gärna ge något tillbaka, visa oss värdiga den gåva vi får. Men Gud som har allt och kan allt behöver ingenting som vi kan prestera för sin egen skull. Gud vill att vi ska älska Gud tillbaka genom att just ”bara” ta emot (Ps 50:12–14).
Ett sätt att öva sig att ta emot det Gud vill ge oss är att fasta. När vi avstår uppstår ett tomrum som Gud kan fylla med sin kärlek. I fastan hittar vi en plats som finns bredvid Gud som den plats som Gud anvisar Mose i Andra Moseboks trettiotredje kapitel. Nära Gud förvandlas våra och hela världens liv. Gud verkar i oss. Bildning pågår.
