Jag älskar det franska ordet för kamrat eller kompis: compagnon. Svenskans kompis och kompanjon kommer från detta franska ord. Franskans compagnon kommer från orden tillsammans och bröd. En kamrat är en man äter bröd tillsammans med.
Det finns en gammal svensk tradition att när man får ett besök i ett hem vid jultid ska besökaren alltid få något att äta, om så bara en liten godisbit, för att de inte ska ta julfriden ifrån hemmet. Det där berättar något om måltidens betydelse. När man äter tillsammans stannar man upp, man delar en tid ihop.
Det är skillnad på en samling eller ett sammanträde där man äter något tillsammans jämfört med de där man inte gör det. Fikastunder och måltider är viktiga inslag i konferenser. Visst har man en annan känsla när man går ifrån en gudstjänst där man druckit kyrkkaffe jämfört med en där man inte gjort det. Att äta tillsammans är en viktig del av nära vänskaper, i familjer och i en nära vänkrets. Det är trevligt och viktigt att äta tillsammans.
Därför har måltider en stor betydelse i Bibeln. Det är något existentiellt viktigt att äta tillsammans. Delade måltider gör att man bondar, knyter gemenskap.
Men den existentiella dimensionen av att äta blir än mer radikal när vi tänker på kostens betydelse för våra liv. Att äta näringsriktig mat är livsnödvändigt. När vi ser desperationen hos hungrande som väntar på mat ser man att för dem är frågan om mat en fråga om liv och död. Med dessa existentiella laddningar blir frågan om mat och måltider en metafor för vad det är att vara människa som öppnar livsåskådningsmässiga bråddjup.
Därför är det fantastiskt att den mest innerliga av alla våra trospraktiker, de uttryck som kristen tro tar i våra liv, för många kristna är nattvarden, det nya förbundets måltid. I många kyrkor är nattvarden det sakrament, den heliga handling, som tydligast uttrycker kyrkans väsen. Man kan kalla det för en eukaristisk ecklesiologi, det vill säga en kyrkosyn som sätter nattvarden i centrum.
En central del av nattvarden är att man bryter brödet. Ett bröd räcker till flera då den delas. I delandet blir det tydligt att vi hör ihop. Brödet finns för alla och det vi har fått är inte något vi ska ha för oss själva. Det räcker till flera när det delas.
Men för mig är det viktigt att brödet inte delas i största allmänhet utan just bryts. Dela bröd kan man göra i snygga skivor, men när man bryter brödet då går det sönder och på detta sätt blir det en stark påminnelse om att Jesu kropp verkligen bröts ned då han dog för oss på korset.
Det är ett trasigt bröd som påminner om Jesu Kristi kropp som har getts ut för oss, för att vi ska ha syndernas förlåtelse och evigt liv. I Kristi död får vi försoning. Då helas det nätverk av relationer som synden och ondskan har trasat sönder. Kristi försoning vinns genom det trasiga, där vår sårbarhet möter Guds sårbarhet. Vi helas genom Jesu sår (Jes 53:5).
I Bibeln är brödet en metafor för alla våra behov: kroppsliga, själsliga och andliga. När vi i Herrens bön ber att vi ska få det bröd vi behöver så är det inte en bön om att få en smörgås lite då och då, utan det är en bön om att Gud ska fylla alla våra behov.
När vi samlas till gudstjänst på midfastosöndagen, då temat är ”livets bröd”, samlas vi kring alla våra behov som människor. Vi får fundera över våra behov, världens orättvisor och de under som kan ske när brödet bryts och vi alla blir kamrater, vi som delar mänsklighetens behov och som behöver livets bröd.
