En soluppgång för dem som är i mörkret

När Symeon får det dryga månadsgamla barnet i sin famn blir det för honom, liksom för så många som får uppleva närheten till ett litet barn, en helig stund. Så helig att det känns som att han inte behöver något mer. Himlen har landat. Han har med egna ögon sett frälsningen. Symeons lovsång tar sig poetiska uttryck, lånar ord från gamla testamentet:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,

i frid som du har lovat.

Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk,

Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna

Och härlighet åt ditt folk Israel.”

Luk 2:29ff

Utöver Symeons lovsång finns i Lukasevangeliet ytterligare två poetiska och profetiska lovsånger; Marias (Luk 1:46ff) och Sakarias (Luk 1:67ff). De är alla responser efter möten med små barn. Alla tre har senare tagits upp i tidegärden, den bönerytm där vi vid olika tider på dagen ber med bibelns ord. Det finns därigenom en lång tradition av att be och lovsjunga med Sakarias på morgonen, Maria på kvällen och med Symeon innan natten.

Strax innan fastan ska börja, på Kyndelsmässodagen, möter vi också Symeons lovsång i kyrkoårets texter. Det slår mig först i år att det är så, att innan vi går in i fastans allvar ger vi ljuset extra utrymme, Guds ljus som syns extra tydligt för dem som har en förmåga att se barnet.

I de tre barntillvända personernas jubelsånger finns det en angelägenhet, en nerv och en botten som också kan kännas igen i fastans klagovisor. Under fastetiden kan vi våga ge behövligt utrymme åt det som oroar oss och skaver. Åt vånda över klimatförändringar, fattigdom och orättvisor, åt insikt om vår egen otillräcklighet. Vi kan våga, för i bakgrunden finns tonerna från Marias och Sakarias profetiska ord:

”Han upphöjer de ringa… Hungriga mättar han med sina gåvor”

”Han skall komma… en soluppgång för dem som är i mörkret… och styra våra fötter in på fredens väg.”

Jenny Dobers