Får utan herde

Ett ensamt får som ligger i gräset. Utsikt över berg och en sjö.

När Jesus såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.

Matt 9:36

Hur tänker du dig ett får utan herde? Kanske ett får med lite extra tufsig ull, som är smutsigt och lätt haltande? Så kan vi tro i vår tid och i vårt industriella samhälle där många av oss lever långt ifrån jordbruk, boskapsskötsel och herdar.

Men de som hörde Jesus en gång tala om människorna som får utan herde visste bättre. Får utan herdar på Jesu tid var dödsdömda. De hade varken någon som tog dem till friskt bete eller till vattenkällor för att få dricka, för att inte tala om någon som skyddade dem från faror, till exempel vilda djur.

Det är därför herdesöndagen är så lämplig att ha som en söndag under påsktiden, den period i kyrkoåret då vi har ett särskilt fokus på Jesu uppståndelse ifrån de döda och livets seger över död och ondska. För vårt livs skull är vi beroende av Jesus och den befrielse, räddning, som han ger oss ifrån det onda.

Jag har en känsla av att vi värjer oss lite från metaforen att vi är som får. Får, inbillar vi oss, är ju lite dumma. Vem vill betraktas som en fårskalle? I vår tid, där individens autonomi, oberoende och självbestämmande värderas högt, vill vi inte gärna ses som flockdjur som följer en ledare.

Men ibland är det skönt att få släppa behovet av illusionen av att vi är starka, oberoende och osårbara. Ibland känner vi oss som det där nittionionde fåret som är vilset, som behöver den där extra omsorgen och få vara det där fåret som herden bär över axeln.

Här finns en balansgång att gå.  Vi kan lätt hamna i en pastoral herdeidyll och missa den brutalitet som är inneboende i Bibelns herdemetaforik. Men det är å andra sidan kanske just genom att kombinera det där gulliga med det brutala som vi bäst kan greppa denna metaforiks vidd.

Gud vill rädda oss undan all ondska, men Gud är mycket mer än bara en räddningsarbetare. Gud vill inte bara rädda oss ifrån något, synden och ondskan, utan också frälsa oss till något, livet i Jesus Kristus, det överflödande livet som finns i honom.

När det förlorade fåret möter herden möter fåret inte bara sin räddare utan också källan till livet och kärleken. I det fysiska, att herden bär fåret runt sina axlar, finns en ömhet och en närhet som är uttryck för den kärlek som finns mellan fåret och herden.

Det liv som Gud vill ge oss är inte bara en tom existens som vi sedan kan fylla med innehåll. Livet i sig är en gåva, en välsignelse, ett överflödsliv (Joh 10:10). Det är fantastiskt att få finnas till.

I vardagsspråket bekräftar vi ofta denna grundhållning till livet. När vi mår riktigt bra och tycker vi har det extra gott kan vi säga till varandra: ”Det här, det är livet!”. Och de som mår dåligt kan ibland säga att det liv som de lever är inget riktigt liv. Det är som vi nästan instinktivt känner att livet skall kännas gott när det är på riktigt.

Detta goda liv kan vi inte nå själva. Det når vi i gemenskap med våra medmänniskor och med hela skapelsen. Vi är skapade för gemenskap. Vi är flockdjur och som flockdjur behöver vi en herde, som älskar oss, som räddar och befriar oss och som vill ge sitt liv för oss.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se