Att något skall vara lagom eller att man skall hitta en aristotelisk medelväg. Det låter inte så spännande utan ganska tråkigt. Ändå är det ofta det som är det kloka alternativet, när det varken är för mycket eller för lite.
Jag tänker på detta just nu när jag följer nyhetsrapporteringen som dels handlar om den översvämning som drabbat delar av Ukraina sedan Nova Kachovka-dammen sprängts, dels om torkan som drabbat södra halvan av Sverige. Det är för mycket eller för lite vatten.
I Första Mosebokens första kapitel är det problem som Gud behöver lösa för att kunna skapa världen att det är för mycket vatten. Det är översvämning och då kan ingenting leva. I samma boks andra kapitel är problemet det motsatta: det finns för lite vatten. Det är torka och då kan ingenting leva. Vatten är både nödvändigt och en dödsfara för livet. På detta sätt utgör vattnet en stark existentiell symbol. Det är ingen slump att Gud valde att vatten skulle bli en central del av det sakrament som är grundläggande för inträdet i Kristi kyrka, dopet.
Det är ingen tvekan om att den tidiga kyrkans teologi om dopet formades utifrån tanken att dopkandidaten själv är medveten om vad som händer. Dop av omedvetna dopkandidater, till exempel barn i späd ålder eller de som har intellektuella funktionsnedsättningar, är ett specialfall, även om detta i stora delar av Guds kyrka har blivit det mest vanliga. Om denna specialpraxis utgör en legitim utveckling av dopet eller en olycklig avvikelse som vi bör sluta med finns det, som bekant, vitt skilda åsikter om.
I Equmeniakyrkan lever vi tillsammans med olika uppfattningar om det lämpliga i att döpa barn i späd ålder. Det är både en styrka och en svaghet. Det vi anser är att vi inte tycker att frågan om man bejakar spädbarnsdop eller inte skall vara en fråga som innebär att man behöver finnas i olika kyrkor.
Det betyder inte att frågan är oviktig eller att det inte skulle spela någon roll vad man tycker i frågan. Ett dåligt sätt att hantera denna frihet för olika uppfattningar i vår kyrka är att säga att man inte behöver ha en uppfattning i frågan utan kan ha en kålsuparteori där vilken uppfattning som helst är lika god som någon annan. Detta är en viktig fråga som vi behöver bearbeta var och en som vill leva nära Jesus Kristus och hans kyrka.
Men det är viktigt att ge dessa frågor rätta proportioner. Frågan om dopkandidaten skall vara medveten om det som sker är viktig men det finns andra frågor om dopets teologi som är minst lika viktiga.
Dopet är en livstydning sägs det i titeln till en bok av Lars Eckerdal och Per-Erik Persson från 1981. Den boktiteln är både klok och poetisk. Dopet i sig själv är inte på liv och död men det berättar om just liv och död. När jag har dopsamtal, som man ofta har om eller med dopkandidater som finns i det som vi hoppas bara är början på deras liv så säger jag att jag behöver ha lite ”dösnack” därför att vi döper för att vi en gång skall dö.
I dopet förenas vi med Jesus Kristus i hans död och begravning för att vi en gång skall uppstå med honom. Dopet berättar om Gud som i Jesus Kristus förvandlar dödens innebörd från att vara slutet på livet till att bli övergången till det eviga livet. Guds kärlek och närvaro förvandlar våra liv. Det är dopets djupaste mysterium.
Dopet är som en ikon. En ikon finns som en påminnelse om en närvaro och det är precis det som dopet och det även som andra sakramentet, nattvarden, gör, liksom mycket annat vi gör i gudstjänster och i kyrkan i stort: Vi tyder livet i ljuset av Guds kärleksfulla och förvandlande närvaro.
