1: Advent

En adventsstjärna i ett fönster. Ute är det snö.

1: Advent
Matt 21:1-9

Jag kan inte sluta att tänka på åsnan.
Jo, jag vet att den inte är berättelsens centrum eller huvudperson, om kan säga så om en åsna.
Huvudpersonen är naturligtvis Han, Jesus Kristus som red på åsnan den där alldeles speciella dagen. Viktigar är nog också lärjungarna som hämtade åsnan om som efter vägen sjöng och hullade Kristus Konungen. Kanske till och med fariséerna är viktigare än åsnan, de som sa till lärjungarna att lugna ner sig, men jag tänker i alla fall på åsnan, tänker på denna arbetsåsninna och hennes fåle.

Utan henne hade det ju ändå inte funkat. Det var hon som ställde upp när hon blev hämtad, utan medgivande från ägaren. Hon ställde upp ändå. Det var hon som gick vägen fram mitt i allt ståhej och oväsen, i alla fall om man får tro fariséerna.
Det var hon som bar upp konungen.
Märkligt att det även vid sådana här tillfällen behövs en åsna. Det behövs någon som ställer upp utan tanke på egen vinning, någon som är villig att utföra det tarvliga, oglamorösa grovjobbet, om Konungen ska kunna rida in i staden.

Nej, nu måste jag förtsätta att lyssna på predikan. Hosianna Davids son välsignad vare han som kommer i Herrens namn.
Snart blir det kyrkkaffe. Tänk om det blir samtal om predikan, vad ska jag bidra med då?
Jo, jag tänkte mest på åsnan, det duger ju inte. Eller?
Jag vill nog vara lite som den dr åsnan i alla fall, tänk att få bära upp Konungen Kristus, bära fram honom bland människorna. De kanske inte ser mig, men det betyder inte så mycket, bara de ser honom. Det finns flera ”åsnemänniskor” här i kyrkan, människor som jag verkligen beundrar.
Var glad, var glad och hylla din Konung och Gud!

Torgny Lindner ur Tankar från en kyrkbänk