Fastlagssöndagen

Fastlagssöndagen

Mark 10:32-45

Han gick först, står det.

Man tycker kanske att lärjungarna, särskilt de som gnabbades om de högsta positionerna i Guds rike, skulle vara de som gick först.

De som ville armbåga sig fram.

Men nej, det var Jesus som gick först, trots att det egentligen bara var han som visste vad som skulle kommat hända. Han, om någon, borde ha tvekat att gå vägen, kärlekens väg.

Han går först.

När han märker att lärjungarna var fyllda av bävan och de andra som gick med var rädda, det är då Jesus samlar dem omkring sig, för att lugna dem kan man förmoda.

Men vad säger han? Jag ska gripas av överste prästerna, jag ska dömas till döden, bli förlöjligad, hånad, torterad och till slut dödad.

Så med andra ord, det är lugnt grabbar, ni behöver inte vara rädda!

 

Minst sagt ett märkligt sätt att lugna de som är fyllda av bävan.

Men å andra sidan han talade ju sanning. Han sa som det var och han gick först upp mot Jerusalem.

Jo, jag hörde också att han sa att han sedan skulle uppstå efter tre dagar, men det kunde nog inte lärjungarna ta in vid det här tillfället.

Det fattade de nog inte förrän de mötte honom uppstånden och livs levande.

Jag kan inte komma ifrån orden som Markus beskriver den här händelsen med.

Han, Jesus, gick först.

Går han före mig också in i det som jag tror ska li svårt att gå igenom?

Går han kanske före varje människa på hennes livsväg?

Om vi sneglar ner i sanden framför oss så kanske vi ser spåren efter sandal, någon som alltid går före oss.

Jesus och hans lärjungar var nu på väg upp mot Jerusalem och Jesus gick först.