Guds omsorg står fast om än allt annat vacklar

Visst var vi förberedda inför årets fastetid. Vi hade talat om att avstå för att upptäcka vad som verkligen är viktigt i vårt liv och i vår tro. I Equmeniakyrkan planerade vi för och uppmuntrade till att avstå för klimatets skull, för att få tid till bibelläsning eller för att kunna dela mer av våra tillgångar med syskon i den världsvida kyrkan.

Nu är vi snart mitt inne i fastetiden. Men det var inte så här vi hade tänkt oss den. Ett virus har blivit en pandemi. Den tycks spridas till jordens yttersta gräns. I dess spår följer inte bara sjukdom och dödsfall. Där smittan drar fram växer rädsla. Isolering. Ekonomisk osäkerhet. Oron har blivit en sann pandemi, mer snabbfotad och med större smittrisk än viruset självt.

Vi känner djup solidaritet med alla som nu drabbas direkt av sviktande hälsa, sorg, inställda planer, ångest eller raserad ekonomi. Men tänk om detta krisläge också kan lära oss något om vad som verkligen är viktigt i livet. Och om vad vår kristna tro betyder.

När livet ställs på sin spets väcks oro. Men det finns också något annat som ofta vaknar till liv. Insikten om vad som verkligen är viktigt i livet. Vår blick öppnas för sådant vi annars lätt tar för givet.

När vi på olika sätt varit i kontakt med lokala kyrkor runt om i världen är det starkt att upptäcka hur lika vi är varandra. I gudstjänst efter gudstjänst, på alla möjliga språk, får människor möjlighet att dela sin oro över Coronaviruset. Men det är inte bara oron som når jordens yttersta gräns. Det gör också bönen. Och Bibelns ord. De i sammanhanget märkliga men starka änglaorden har vi hört upprepas många gånger: Var inte rädd. Do not be afraid. No temas. Natars.

Tider av isolering kan märkligt nog göra att gemenskapen stärks. Också i Equmeniakyrkan måste vi nu ställa in en hel del av våra sammankomster. En del måste till och med avstå från att fira gudstjänst. Det är inte en typ av fasta vi önskar oss. Men den påminner oss om hur viktig vår gemenskap faktiskt är. Och gemenskapen finns kvar som möjlighet och tillgång även om det nu krävs större kreativitet för att dela böner, lovsång och omsorg. De som kan fira gudstjänst kan göra det med större allvar och tacksamhet. De som är förhindrade kan upptäcka gudstjänster på webben eller skapa bönegrupper på distans. Värdet av församlingen som nätverk bortom släktband och samhällsgrupper blir tydligare än vanligt – ett telefonsamtal till en äldre församlingsmedlem, en snap till en orolig konfirmand kan betyda mycket.

Märkliga effekter uppstår också av att folksamlingar förbjuds. Från Kina hör vi berättas hur myndigheter, som annars förbjuder gudstjänster att webbsändas nu tolererar detta och evangeliet kan nå många fler. Nya ord hittas. I en av våra församlingar talar man inte om krisläge utan trygghetsläge när verksamhet ställs in. Det signalerar att vår främsta drivkraft till att avstå inte är en yttre kris utan en vilja att visa omsorg. Kan behovet av stärkta hygienrutiner nyttjas till att skapa nya bönevanor? Låt oss se vår noggranna handtvätt som ett uttryck för solidaritet med dem vi inte vill smitta – men också som en stund som ger möjlighet inte bara till att sjunga blinka lilla stjärna – utan också till att be för någon som är rädd eller utsatt. Den världsvida krisberedskapen övas och prövas. Låt oss hoppas och be att de lärdomar som görs kan användas i den gigantiska internationella samarbetsövning som klimatförändringarna utgör.

Låt oss lyssna noga till insikter som dessa: Hur viktiga vi är för varandra. Hur värdefull medmänsklig omsorg kan vara. Att det har ett omistligt värde att vi i ”normaltider” lägger energi på att vårda strukturer och organisation – hur tråkigt det än verkar när livet rullar på som vanligt. Att vår sjukvårdspersonal är värd all vår uppskattning, omsorg och förböner. Att Guds omsorg står fast om än allt annat vacklar.

Equmeniakyrkans kyrkoledare och regionala kyrkoledare

Bön inspirerad och formulerad utifrån Jesaja 35.

Gud, du som ger styrka åt kraftlösa armar och stadga åt skälvande knän. Du som säger till de som är vettskrämda: ”Fatta mod, var inte rädda!”

Gud, du som lovar att vatten bryter fram i ödemarken och en väg även där schakalerna vilar. Hjälp oss alla att hålla vårt hjärta och våra ögon fästa vid dig. Hjälp oss att inte sluta lita på att du är Gud och att du innerst och ytterst håller allt i din hand.

Jesus Kristus du som är hela världens ljus, du som i fastetid går med oss på den svåra vägen mot Jerusalem, stanna hos alla som är oroliga, stanna hos alla som är sjuka, lys vägen för beslutsfattare, gå vid varje sjukvårdsanställds sida. Tack att vi får lita på att du är vår medvandrare och aldrig viker från vår sida

Heliga Ande, kom med kraft och tröst till alla som sörjer en förlorad anhörig, till den som ligger sjuk just nu, till personal över hela världen som sliter. Upplys oss alla, goda Ande, om hur vi bäst ska handla nu. Hjälp oss att göra det vi kan för att minska smitta, rädsla och misstro.

Till hela din värld som lider av så många slag. Förbarma dig Jesus Kristus. Du som går kärlekens väg, hjälp oss att fortsätta älska varandra, visa vänlighet och barmhärtighet mot varandra, även när det larmar. Hjälp oss alla att handla ansvarigt. Så ber vi också – förbarma dig över oss syndare, du som går kärlekens väg, du som kämpar kampen och besegrar allt mörker.

Amen.