Heliga vanor

Det finns två frågor som många kristna tycker är besvärliga och att de skaver en aning. Det är frågorna ”Hur mycket ber du?” och ”Hur ofta läser du Bibeln?”. Det är tråkigt att dessa frågor har blivit så besvärliga att vi nästan undviker att ställa dem. Många vet ju att man borde be och läsa sin Bibel mer. Vad hjälper det att påpeka det?

Det dåliga samvetet kan duga som motivation att komma i gång, men min erfarenhet är att det är en usel drivkraft när det gäller uthållighet. Det dåliga samvetet kan få oss att börja om igen och igen och hålla ut ett tag, men sedan faller de goda ambitionerna ihop och bli till ett ännu större skav. Till sist blir det hela så ömtåligt att vi inte låtsas om det och slutar att ens benämna det.

Jag har fått gåvan att tycka om att läsa, inte minst Bibeln. Jag behöver inte ”ta mig själv i kragen” för att det ska bli något av med min bibelläsning. För mig blir det nästan alltid en god stund som jag har med min Bibel. Ibland har jag tänkt att det är min djupaste kallelse till att vara pastor i Guds församling: att hjälpa andra att upptäcka den glädje jag känner av att läsa Bibeln.

Samtidigt behöver man komma ihåg att detta kan inte bara drivas av en lustprincip. Våra andliga vanor kan inte bara bero på det vi känner för. Vi behöver en balans mellan det destruktiva dåliga samvetet och tron att andliga praktiker bara behövs när de känns bra.

Hur hjälper vi varandra att komma rätt i dessa frågor? Jag tror att detta är en nyckelfråga för all kristenhet. Det är bara den kristna tro som har djupa rötter i Bibeln och i bönen som på uthålliga sätt kan vittna för världen om Guds kärlek till oss i Jesus Kristus. Bland de viktigaste framtidsfrågorna för Equmeniakyrkan tror jag är denna: Hur blir vi en kyrka som vibrerar av det liv som kommer från den djupa glädjen i att finnas i ett dynamiskt böne- och bibelläsningsliv?

En nyckelfaktor för detta tror jag är de ordinerade medarbetarna: pastorerna och diakonerna. Det är de som behöver ge inspiration och glädje till de andliga vanorna. Ska Equmeniakyrkan bli ett folk av hängivna bedjare och bibelläsare tror jag att det behövs att det andliga ledarskapet går före och utgör goda förebilder.

Då tror jag att goda vanor kan vara till hjälp för många av oss. Att ha en stund på dagen då man läser och ber i vanliga fall och att de känns som något vi gör regelbundet just då, inte som en tom rutin, utan som en god vana, ungefär som vi borstar tänderna, tror jag är en god hjälp för många av oss.

För det kommer till slut ned till det som jag skriver så mycket om i mina fredagstankar, tro är i första hand en relation och som alla relationer behöver den vårdas. Det finns inga genvägar till en fördjupad gudsrelation. En sådan når man bara om man engagerar sig i den.

Vi behöver minnas Jesu ord om att när vi ska be, ska vi göra det i vår kammare, i det fördolda (Matt 6:6). Allt friskt böneliv har sin rot i den bedjandes ensamhet med Gud. Det är i den ensamma bönen som vår tro djupast sett tar form. Det är i vårt eget samtal med Gud som det blir tydligt för oss och för Gud vilken relation vi har. Det är i vårt enskilda böneliv som en viktig del av vår gudstro gestaltas.

Gud älskar oss och längtar efter att få dela våra liv. Eftersom Gud är kärlek så har den närhet som Gud vill ha till oss sin grund i kärlek och i tillit, inte i krav och i dåliga samveten. Gud längtar efter att få dela liv med oss. Att möta Gud i bön, i bibelläsning och i andra heliga vanor är sätt att odla vår vänskapsrelation med Gud.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se