Promenerar sakta längs med stranden. Öresund ligger stilla efter några dagars starka vindar. Tång har blåst upp på stranden och det måste lukta extra gott en dag som denna; min vita golden retriever Leia har mycket att göra. Hon luktar, hon rullar sig i den våta sanden och hon gör små glädjerusningar.
En bit bort leker några barn vid bäcken i sina färgglada förskolevästar. De hämtar pinnar och stenar och bygger fördämningar. Jag minns med tacksamhet när mina barn gick i samma västar, vid samma strand för en hel del år sedan. En del av fröknarna är kvar sedan då och vi säger ungefär samma ord till varandra som vi gjorde då, ”sådana här dagar är detta det bästa jobbet.” Och jag tänker, att barn får ha det så här bra är en gåva.
Jag går förbi det röda huset som ligger längs med strandängarna. Ser mannen komma ut med frukostbrickan. Två vita koppar, två glas med solgul juice och bredda smörgåsar. Kanske ska han gå in och väcka sin fru, eller någon annan, och bjuda på frukost i solen.
Det är så här sommar ska vara, tänker jag. Men samtidigt som den tanken passerar kommer en annan känsla. En känsla jag känner så väl och som nästan alltid kommer i stunder av tacksamhet.
Tidigare gick jag förbi hamnen. Där vaggade flaggan på halv stång. Jag tänkte på den äldre mannen som de skrev om i tidningen igår. Hans rullator stod på kajen och han själv låg i vattnet. Hans liv gick inte att rädda. Kanske har jag mött honom på mina promenader. Kanske har vi pratat, om väder eller hunden han hade när han var ung. Hunden han saknar, och om att min hund påminner honom om den han hade.
Jag tänker på barn på andra stränder. Barn som inte leker. Jag tänker på barn som inte går i färglada västar. Vi har alla sett dem på bilder i tidningen, de som är namnlösa för oss men kända och älskade av någon annan. Sorgen stryker sköra stråk rakt igenom min tacksamhet.
Är sorg också en av frukterna?
I Galaterbrevet skriver Paulus om Andens frukter. Han räknar upp nio känslor, eller egenskaper, som på något sätt ska ses som på tecken på Andens liv i oss. Vissa av dem känns självklara, men kanske de inte alltid känns i våra liv. Vissa av dem kämpar vi med, särskilt svårt har jag med tålamodet och självbehärskningen. Jag funderar ofta över Andens frukter i mitt liv, hur de syns, hur de verkar. Listan kanske inte är fullständig. Jag ser de frukter som Paulus räknar upp som exempel. Kanske var det just dem som han behövde och såg i sitt liv. Jag ser andra frukter i mitt liv. Sorg till exempel.
Allt mer börjar jag närma mig den sorg jag ofta känner som en av Andens frukter i mitt liv. Den stör mig inte längre för jag har lärt mig se dess ursprung. Sorg känner vi när någon vi älskar försvinner, sorg känner vi när vi ser brustenheten i världen och i våra egna liv. När vi ser det som inte är och blev som vi ville. Men sorgen kan också finnas som stråk i tacksamheten när vi ser att inte alla har del av det goda vi ser i våra egna liv. Och därför tänker jag att sorgen har sin rot i kärleken. Och kärleken, skriver Paulus i Romarbrevet, är störst av allt. Så när sorgen kommer välkomnar jag den, och tackar den för vad den vill visa mig. Den är en del av mig och den är allt mer den plats där jag möter Gud.
När sommaren nu kommer, och du kanske har mer tid, ta chansen att fundera över på vilka sätt Andens liv syns i dig. Kanske blir du överraskad.
Sara Sjölander,
pastor och föreståndare
