Guds tystnad under Jesu lidande

Observera

Denna text publicerades första gången den 19 februari, 2018. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Detta dokument delade Gun och Aren Gustavsson ut under samtalskvällen i Tången 27 mars. Här finns PDF fil, och nedan finns texten om du vill läsa på webben.

”Vi gå nu upp till Jerusalem” skriver evangelisten Markus. (Mk 10:13)

Under Jesu lidande förblir Fadern tyst, vilket ofta tolkas som att han är frånvarande. Tanken chockerar och upprör. Var är Gud?  Vad gör Gud? Bryr han sig inte? Men denna tystnad visar sig vara en så enorm rikedom, en så förvånansvärd skönhet och en så djupt ödmjuk kärlek att den berör på ett sätt som får oss att själva sjunka in i kontemplationens och tillbedjans tystnad.

Guds tystnad under lidandet består i själva verket av en reell och stark, fast mycket diskret, kärleksfull närvaro.

 

Simon från Kyrene.

”En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingade de (soldaterna) att bära hans kors, (Mk 15:21)

Denna korta vers innehåller den omtumlande hemligheten om Faderns tysta närvaro. Det står ”far” i versen. Detta är helt unikt i hela Bibeln, att presentera en man på det viset. Brukligt var att nämna en man i förhållande till hans far, t. ex Sebedaios son Jakob (Mk3:17), Bartimaios, son till Timaios (Mk 10:46), Judas, Simon Iskariots son (joh13:2). Men här presenterar Markus inte Simon som son utan som far till Alexandros och Rufus. Varför detta undantag om inte för att säga något fullständigt nytt? Det Markus här antyder är att människan som bär Kristi kors är en far, att han mot den fördömde har en fars uppmärksamhet, en fars hjärta, en fars medlidande.

 

Det är inte en ängel som har kommit ner från himmelen för att ge Kristus styrka utan det är mycket mer, oändligt mycket mer, något mycket mer fördolt, mycket mer ödmjukt: Det är Fadern själv som osynligt närmat sig, och som genom en människa av kött och blod liksom vi, har kommit och burit sin sons kors, i fullständig tystnad.

Detta är Faderns tystnad under lidandet, en oändligt vacker tystnad: Faderns dolda närvaro i en människas närvaro, en viss Simon, far till Alexandros och Rufus.

Simons närvaro bredvid Jesus i tid, är ganska lång. Det är svårt att uppskatta men hela korsvandringen från Pretoriet till Golgata kulle, några hundratals meter vilket innebär en ganska lång tid med tanke på att stegen togs av en dödsdömd man….!

Och denna sträcka omtalas i bara en enda vers. Och hela vandringen sker i tystnad mellan de två som gränsar till det outsägbara.

 

Simon betyder ”den som lyssnar”. Underbart!

För att lyssna måste man vara tyst. Denne man är född för tystnad, helgad genom det namn han fått. En tyst man för att kunna lyssna. ”Han kom från landet” säger Markus, från fältens tystnad denna morgon för att lyssna till folkmassan på Jerusalems gator. Och plötsligt finner han sig flyttad, av soldater, för att bära ett kors som inte är hans, bredvid en dömd, okänd man och från vilken han bara möts av tystnad.

Men Simon går in för att lyssna till denna dömda man från vars mun han inte hör ett ord,

för tystnad kan tala. Var det kanske orden från Jes 53:7 som talade till Simon: ”Han var som lammet som leds till slakt”.

Jag tillåter mig tänka så för Simon var jude. Jag vet inte hur mycket han kunde men tror att denna vers framträder tydligt för honom på vägen till Golgata. Denna dömde, som Jesaja talar om är där. ”Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss”. (Jes 53:2)

Simon öppnar inte sin mun, säger inget till sin tysta granne och återgår i tystnad. Ingen talar mera om honom i NT. En man vi bara känner mindre än en dag, kanske en enda timma. Hans namn omnämns inte någon annan stans i Bibeln. Han försvinner för oss i djupet av Guds hjärta. Han är född till att lyssna och har lyssnat till Jesu tystnad och kom kanske att bevara denna tystnad som ”ett stilla sus” som fyllde profeten Elia i hans grotta i Horebsberget.

 

Vi kan länge meditera över Simon för ingen denna morgon var närmare Jesus än han. Ingen annan har fått denna nåd, inte att bära sitt eget kors, som varje lärjunge är inbjuden till, men att bära Jesu kors, förenad med honom i ansträngningen av det fysiska lidandet, förenad med honom genom tystnaden från Pretoriet till Golgata.

Välsignad vare Gud som har gett oss Simon.

Bredvid Simon så bad Jesus, förberedde sig för att dö. Förmodligen bad han även för folket, för soldaterna, rövarna och Simon med en tyst bön, med en sån intensitet så den drog in andra i bönefåran. Simon, som var närmast Jesus var bäst placerad för att höra den tysta bönen utan att störa den, han sa ingenting.

 

Då man är nära en person som ber så syns det, så känns/upplevs det och då blir det naturligt att själv bli tyst och det är det som händer med Simon: han bär i tystnad korset för den dömde som själv ber i tystnad under stegen mot sin brottsplats.

Jesus som skonades en del av korsets tyngd tackade säkert för denne medvandrare och bönevän. Och här är nu vi, i tystnad, framför Simon och Jesus förenade i det djupa mysteriet av en delad bön.

Varför är Markus upptagen med att tala om två okända män i sin vers då det kunde förklaras mer om Simon, bredvid Jesus. Men glädjen kommer då det står far i texten.

Ett mysterium som Markus inte utvecklar mera. Är det den himmelske faderns gömda närvaro, via Alexandros och Rufus far så ger detta ett outsägbart ljus.

Det är inte en ängel som kommer från himlen för att ge Jesus kraft, det är ännu mera dolt, ännu mera ödmjukt.

Det är Fadern själv som är närvarande genom en man av kött och blod, som oss, för att bära korset för sin son och allt detta i tystnad. Där är Faderns dolda närvaro under sonens lidande. Jesus hade tidigare sagt till sina lärjungar: ” Jag är inte ensam. Fadern är med mig”. Joh 16:32 och Johannes skriver i Joh :18 ”Den ende sonen, själv  Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat Gud för oss”.

 

Vid floden Jordan talade fadern till Sonen, här säger han inget, men han gör mer: hans aktiva närvaro är mer talande än alla ord.

Hur är då Guds närvaro under lidandet? Det är inte en frånvaro men en gömd närvaro så ödmjuk så enbart Anden kan utforska den. Paulus skriver: ” Det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud”. 1 Kor 2:10.

Simon är varken ängel eller Gud men en varelse av kött och blod som oss. Han är inte Gud men manifestation av Gud. En ängel kan framföra ett budskap. Simon gör det inte.

Han manifesterar sig inte som Gud inför folket, han är där enbart för Kristus i sin mänsklighet.

Faderns gömda närvaro genom Alexandros och Rufus far ger ett outsägbart ljus över versen. Himmel och jord var tysta.

 

Vi är kallade att vara Simon för andra, för en vän eller okänd och hjälpa denne att bära sitt kors, manad av vårt goda hjärta, helt frivilligt, men ibland motsatsen, tvingad av omständigheter, liknande det Simon kallas till.

Må Herren hjälpa oss att vara Simon för andra med all den kärlek som vårt hjärta äger, utan att söka lön eller tack och hålla oss bakom utan att fånga den andres blick för vad vi gör. Vara bakom och tysta som Simon var. Då kommer säkert en dag framför Guds tron, Kristus säga:

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, hemlös och ni tog hand om mig, sjuk och ni såg till mig, satt i fängelse och ni besökte mig. Jag bar mitt kors och du kom och bar det med mig,

 

Om du någon gång i livet skulle upptäcka att det bakom dig finns en bror eller syster, en okänd, en Simon eller Simone för att hjälpa dig att bära ditt kors – inbjud då himmel och jord att förena sina röster att sjunga med dig en oförklarlig sång. För sannerligen du upplever att genom denne Simon/Simone, så är det Fadern, din himmelske Far, som i sin ödmjuka kärlek kommit för att med dig bära ditt kors.

Så blir bibelordet levande: ”Bären varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag”.

 

Med inspiration från boken:”Le silence de Dieu pendant la Passsion” av Daniel Bourguet,

pastor i Reformerta kyrkan i Frankrike, undervisat i teologi,i  tjugo års tid tillhört Fraternité des Veilleurs och följer nu sin klosterkallelese i Abeillères.

 

Gun Gustafsson