Inte ensam

Jag tvekade lite inför frågan att predika den där söndagen i början på oktober. Det kan kännas ansvarsfullt nog att försöka tolka evangeliet i en kyrka som jag känner. Men att tala till människor vars språk jag inte talar, i ett land jag aldrig tidigare varit – kan jag uppfatta, förmedla, något från Gud där? Ändå tackade jag ja till att predika – i en by i Serbien. 

Jag är med i den lilla styrelsen för World Communion of Reformed Churches i Europa. Vi besöker nu och då medlemskyrkor, ofta små och utsatta, runt om i Europa för att visa stöd och lyssna in. I oktober mötte vi vår medlemskyrka i Serbien. Vi samtalade med dem vi mötte om vad kriget på 90-talet skapade för sår och hur det är att leva i ett land med ständigt pågående kriser. Just vid tidpunkten för vårt besök mullrade det vid gränsen till Kosovo. I våra samtal i styrelsen återvände vi också, som alltid, till situationen för vår systerkyrka i Ukraina, liksom för Ukrainas grannländer. Under lördagen nåddes vi av nyheterna om de fruktansvärda terrordåden i Israel. Och kriget i Gaza bröt ut. 

I tankarna inför predikan bar jag med mig det som berört mig någon vecka tidigare på Mikaelidagen. Berättelsen om Jakob, som somnade i ödemarken, på flykt, efter att ha svikit sin bror och lurat sin far; ensam. Men som vaknade med en helt annan insikt efter drömmen om Guds änglar som gick mellan himmel och jord: Sannerligen, Herren är på denna plats och jag visste det inte!  

Det löfte Gud gav Jakob gäller alla: jag kommer inte att överge dig. Också när vi är på de mörkaste av platser i livet är Gud där, oberoende av om vi vet det eller ej. Det svåra tas kanske inte bort, men vi är inte ensamma. Jesus själv fick uppleva detta: i Getsemanes ångestladdade natt kom en ängel från Gud. Gud tog inte bort Jesu ångest – men var nära. Den närvaron gör hela skillnaden. 

Berättelsen om Gud som är nära känner jag mig trygg att tala om också inför människor vars livssituation jag vet ytterst lite om. Som de jag skulle möta på söndagen i Belgrads utkanter. Jag kände att budskapet var hållbart och angeläget också en helg i oktober då det fanns mycket att oroas över i vår värld. Så med visst lugn lämnade jag ifrån mig den färdigskrivna predikan på lördagsmorgonen till min pastorskollega som skulle tolka.  

Men på lördagskvällen när jag tittade igenom min predikan insåg jag ändå att det saknades något. Trots att jag tycker det gör hela skillnaden att veta att jag inte är ensam när livet är svårt, att Gud är på min plats, har den kristna tron en dimension till.  En viktig och djupgående dimension jag höll på att helt missa i min predikan. Så i bilen på väg till kyrkan på söndagsmorgonen, bad jag pastorn, min underbara värdinna och tolk, om att få lägga till några meningar till predikan. När hon fick höra vad jag ville säga, sa hon: Bra.  

När du gav mig predikan, sa hon, bad du om feedback, om det var något som var olämpligt eller kunde skapa missförstånd. Det fanns inget sådant, men senare tänkte jag på att du sa så lite om Jesus. Jag har tänkt på det, att när ni västeuropéer predikar säger ni inte så mycket om Jesus. 

Mina sista meningar i predikan bär jag själv med mig också i all-helgona tid och inför domsöndag. Det som så lätt blir en tom klyscha blev för mig denna orosdrabbade höst laddat med mening: 

Det är stort att varken Jesus eller vi är ensamma med ångesten och mörkret i våra olika varianter av Getsemane. Men ännu större är att Jesus inte stannade i Getsemane utan gick vidare, till död – och uppståndelse. Kristen tro har alltid med sig hoppet att något annat än det som just nu sker är möjligt. Mitt i pågående krig och kriser har kristna och kyrkor genom alla tider trotsigt fortsatt bekänna sig till det hoppet. Delat visionen om en helare värld. Idag är det vi som får bära – eller låta oss bäras – av det hoppet: Livet är starkare än döden. 

Jenny Dobers