”Demokrati är den värsta formen av styrelse, bortsett från alla andra former som man prövat tidigare.”
Detta kända citat brukar tillskrivas den brittiske premiärministern Winston Churchill och han sa det en gång i det brittiska underhuset 1947, men det framgår av protokollet att han citerade någon annan, men vem det var som sa det först vet vi inte. Det Churchill sa då kan man väl man sammanfatta med att ibland får man nöja sig med det minst dåliga.
Jag tänker på detta citat när jag skall förklara varför jag satsar på att sätta min tillit till det vi kallar vetenskap, alltså den typ av kunskapsproduktion som har utvecklats vid världens universitet och högskolor.
Ibland talar vi om vetenskapen som den skulle vara en magisk sanningssägare bortom mänskliga brister och felbarheter. ”Vetenskapen visar” sägs det ibland med darr på rösten som detta skulle vara en kvalitéstämpel höjd bortom varje tvivel.
Denna hållning är paradoxal därför att hela det akademiska systemet, med sina tjänstegrader, seminarier, betygsystem med mera, finns just därför att den kunskap som akademier producerar i högsta grad behöver diskuteras och ifrågasättas.
Forskningsvärlden är uppbyggd som den är just därför att vetenskaplig metod inte är något magiskt sanningselixir utan tvärtom något mänskligt präglat av det vi kallar den mänskliga faktorn, det vill säga vår förmåga att göra fel.
Men om det är så skall vi då inte börja misstro vetenskapen? Nej, jag skulle säga precis tvärtom. Det är just därför vetenskapen har en trovärdighet som andra kunskapsproducenter saknar. Just därför att vetenskapen har alla dessa kontrollmekanismer är vetenskapen trovärdig. Det betyder inte att man kan lita på varje enskild vetenskaplig undersökning, men det betyder att den samlande vetenskapen anger en riktning för vårt sanningssökande som högst sannolikt är den minst dåliga just nu.
Vetenskapshistorien vimlar av exempel då stora delar forskarsamhället har hamnat snett och då djärva enskilda forskare har vågat ifrågasätta föreställningar som många har haft och på så sätt lyckats förändra forskningsläget. Forskningen utvecklas, tack och lov. Det lär oss två saker, dels att inte blint lita på vetenskapen, dels att tro att forskarsamhället ofta har förmåga att utvecklas och komma över tidigare misstag.
Men just därför kan vi inte förhålla oss till vetenskapen som vore det ett snabbköp där man tar det man vill, plockar ihop sin egen varukorg där man tar det som man gillar och ratar det som inte faller en i smaken. Med ett sådant förhållningssätt till vetenskapen kan man hitta stöd för snart sagt vilken stollighet som helst.
När jag just nu följer samhällsdebatten tycks det mig som just det snabbköpsförhållningssättet till vetenskap får större och större genomslag. Vi såg det i debatten om vad som var en klok hållning under pandemin och ser det i debatten om hur vi skall tackla det ökade gängvåldet och inte minst i klimatdebatten.
Det blir som en vetenskaplig kålsuparteori där vilken vetenskaplig teori som helst blir lika god som någon annan. Men en sådan hållning går emot allt vad god forskning står för. Denna utveckling är mycket problematisk och riskerar att fördumma hela vårt samhälle.
Jag föreslår att vi ser vetenskapen som pågående, mycket initierade samtal där olika idéer och sätt att beskriva verkligheten prövas rigoröst mot varandra och där de övergripande riktningarna i dessa samtal för det mesta visar de bästa ansatserna till verklighetsbeskrivningar som står till vårt förfogande när vi försöker förstå vår värld och vår samtid här och nu.
Nullius in verba, som är latin är den brittiska vetenskapsakademins motto och det betyder ungefär ”ta inte någon på orden”. Det blev den vetenskapliga revolutionens drivkraft, det vill säga vägran att tro att något är sant bara för att någon säger det.
Det har blivit min hållning i teologiska frågor också. Så många gånger har personer sagt till mig att jag skall tro att något är sant bara för att de själva säger att det är så. ”Arne, lita på mig” har de vädjat. ”Jag vet.” Jag har vägrat och sagt att det är bara om jag kan få goda skäl som jag är beredd och köpa att något skulle vara en god beskrivning av sakernas tillstånd.
Det har gjort att jag i många sammanhang kallas för en sådan där modern och liberal teolog. Gärna för mig. Om det är att vara en liberal teolog, att aldrig tro att en teologisk hållning skulle vara god bara därför att någon auktoritet hävdar att det förhåller sig på det viset, då är jag mycket gärna en liberal teolog.
Men skall man inte som teolog tro på kristen tro och inte på vetenskapen? Är inte dessa naturliga motpoler? Så framställs det ibland. Jag kan inte tro att det skulle vara på det sättet. Jag litar på att Gud, som jag tror har skapat världen, är sanningens Gud och att man om man på ett ärligt, uppriktigt och ödmjukt sätt söker sanningen, och det är så jag vill beskriva god vetenskap, tror jag att man kommer närmare Gud och den befriande sanning som jag tror är Guds kärlek.
