Till slut brister det för Nora. Hon måste ut. Hon inser att hon varit som en docka i ett dockskåp, med roller att spela som inte tagit hennes potential till vara.
Ibsens samtidskritik av 1870 talet ”Ett dockhem” spelas på Dramaten i en uppsättning som gestaltas med stor konstnärlig frihet och blinkningar till vår tid. Jag sitter som åskådare tryggt i min stol och följer berättelsen om ett hem med välputsad fasad men byggt på en livslögn. Så kommer slutscenen. Och jag överrumplas. Dramatens Nora lämnar Ibsens manus och vänder sig till oss i publiken istället för, som i originaltexten, till sin man.
”Jag trodde att… jag trodde vi…?”
Ensam kvar på scenen blickar Nora ut mot oss, mot mig. Det känns som att hon undrar var jag varit medan hennes liv pågick. Som att hon säger: jag trodde vi skulle hjälpas åt när det blev svårt.
Är det så här också i verkligheten? Att jag och vi tittar på skådespel, iakttar problem som att de bara vore någon annans, att jag inte ens tänker tanken att jag skulle kunna kliva in i det där dockhemmet? Trösta, möta en blick, säga ifrån. Bidra. Göra skillnad.
Jag återkommer ofta i tankar och böner till de stora utmaningar vår tid ger. Förtrycket mot kvinnor i Iran och på andra håll, klimatkrisen, krigen som pågår och dess tragiska konsekvenser, en hotad yttrandefrihet. Ofta känns utmaningarna för komplexa för att jag ska kunna göra något. Men i allt detta och mycket mer behövs människor som engagerar sig. Gör motstånd. Tröstar. Tänker tanken att det jag kan göra kan spela roll. Jag behövs. Och du.
På många sätt ensam på åsneryggen blickar Jesus ut över människorna. Mot oss, mot mig. Det är en brokig matta som växer fram runt åsnans fötter, utmed Jesu väg. Och den är vacker. Mycket vacker. Detta vackra har efter Jesus intåg i Jerusalem sedan upprepats många gånger genom historien. Den färgstarka väv som uppstått när några eller många tillsammans bidragit med det just det de har till hands. En mantel. En kvist. Ett hosiannarop.
Det är en alldeles speciell gåva vi får med kristen tro, att tro att i inget av det vi står i är vi ensamma. I vår mitt, tillsammans med och för oss är Jesus. Vi slipper vara huvudpersoner. Vi behöver inte bli vare sig övermänniskor eller Jesusgestalter. Men vi får bidra tillsammans med Jesus själv. Vi får bidra till ett annorlunda rike, där Gud själv får oss att våga säga:
Jag tror att…! Jag tror vi..!
Jenny Dobers
