Vid ett särskilt moment i nattvarsliturgin ryser jag ofta av välbehag. Det är i nattvardsbönen när hela församlingen proklamerar att vi förkunnar Kristi död, bekänner hans uppståndelse till dess han kommer åter i härlighet.
David Tracy, den amerikanske katolske teolog vars teologi jag en gång skrev en doktorsavhandling om, har sagt att det finns fyra stora kristologiska händelser som är kopplade till varsin kyrkogångsdag: inkarnationen till juldagen, korsfästelsen till långfredagen, uppståndelsen till påskdagen och Kristi återkomst eller parusin, till domsöndagen. Skall vi ta Tracy på allvar, och självklart skall vi göra det, så är alltså domsöndagen lika teologisk tung som juldagen, långfredagen och påskdagen. Det är tänkvärt.
När vi säger det där om att Jesus skall komma åter i härlighet får jag alltid känslan att ”now we are talking”, nu är det på allvar. Nu talar vi inte bara om något som hände en gång för länge sedan, utan nu talar vi om vår och hela tillvarons framtid.
Det här att Kristus skall komma tillbaka är något som det spekuleras vilt omkring. Det har gjort att många som inte vill ägna sig åt spekulativ teologi helt tystnat i frågan, vilket naturligtvis är skada. Eskatologin, läran om det yttersta tingen, är en väsentlig del av kristen tro.
Kommer Jesus en gång tillbaka i historien eller är det något som sker på ett helt annat sätt? Sker ”den yttersta dagen” för oss när vi dör? I Apostlagärningarnas första kapitel står det att efter det att Jesus lufts upp i höjden sa två män i vita kläder till lärjungarna att ”Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen” (v 11).
Jag har många gånger fantiserat om Jesu himmelsfärd. Lyfte han verkligen rakt upp som en raket? Lät det något och kom det fram rök? Kommer han tillbaka och landar på samma sätt, fast tvärtom? Det verkar spektakulärt. Ja, sådana där spekulationer kan vara lite underhållande men teologisk ger de kanske inte så mycket.
I flera bibeltexter, till exempel i Uppenbarelseboken, möter vi en trevåningskosmologi som är svår att förena med det vi vet om rymden idag och riktigt hur vi skall förena den moderna kosmologin med himmelsfärder och återkomster är inte helt lätt att se.
Det viktiga är att säga att Guds verklighet, evigheten, handlar om en tillvaro som finns i helt andra dimensioner än den begränsade rumstiden som vi lever i. När evigheten bryter in i vår verklighet då ser vi en tillvaro som är så mycket mer komplex och omfångsrik än det som vi kan omfatta. Alla Bibelns ord om evigheten, till exempel gator av guld (Upp 21:21), är bara bildspråk av en tillvaro som är långt mer fantastisk än vi kan tänka oss och som vi kan beskriva med våra ord och omfatta med våra sinnen.
I den berättelse om tillvaron som kristen tro berättar är den tid då det finns ondska i världen begränsad, en parentes i historien. Domsöndagen är dem dag på kyrkoåret då vi talar om slutet på den parentesen, det bortre parentestecknet.
Det är i första hand en berättelse om befrielse, om att vi skall en gång få det vi ber om i Herrens bön: räddning från det onda. Men då kärleken segrar visar sig också kärlekslösheten i all sin ondska. Därför betyder detta också en dom över allt som inte är kärleksfullt.
Sista söndagen på kyrkoåret är den dag då vi påminns om att den befrielse ifrån all ondska som vi inte själva kan åstadkomma, den får vi ta emot av nåd, därför att Gud älskar oss och Gud kommer till oss med sin kärlek. Det påminns vi om i den första tiden av det nya kyrkoåret, adventstiden.
