Klimatfrågan och försoningen

”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott” (1 Mos 50:20).

Dessa Josefs ord till sina bröder i Mosebokens sista kapitel har jag skrivit om förr här i mina fredagstankar. Men jag tar upp dem igen. Det är några av de mest fantastiska ord vi har i vår Bibel.

De fångar det som för mig är själva essensen i den kristna trons förhållningssätt till livet, till gott och ont, till död och liv. För mig är det själva kärnan i kristen tro, Guds skaparförmåga som kan förändra innebörden i allt. Berättelsen om Josefs familj, som överlevde svältkatastrofen tack vare att Josefs bröder sålt honom som slav till Egypten, berättar om Guds förmåga att vända ont till gott.

Hela Bibeln är en sådan berättelse. När Gud, efter syndafallet, visar bort människorna från Edens lustgård, är det smärtsamt. Men vägen bort från lustgården visade sig i förlängningen vara vägen till det himmelska Jerusalem, en plats som är ännu mer fantastisk än den lustgård som människorna en gång lämnade.

Jag vet inte hur det blir en gång vid tidens slut, då allt sammanfattas i Guds evighet. Men en sak tror jag: det är att jag kommer jubla över hur bra det blev och tänka att det inte skulle kunnat gå på något annat sätt. ”Tron och kärleken segrar” står det på en minnessten över mina morföräldrar på kyrkogården vid Överkalix kyrka i Luleå stift. Det sammanfattar väl både min morfars och min egen teologi. Morfar var år kyrkoherde i Överkalix församling i 29 år.

Under den här fastan har mina fredagstankar fokuserat på klimatfrågor och jag har märkt att just dessa fredagstankar har engagerat läsare på ett sätt som jag inte mött tidigare. Jag har fått många kommentarer, den övervägande delen av dessa har varit positiva, men jag har också fått kritiska synpunkter. Oavsett detta har de alla glatt mig. Jag brukar säga att om man vill skriva något substantiellt om teologi så kommer alltid någon bli arg och besviken. Om ingen blir det så är troligen det man skriver så innehållslöst att det inte tillför något betydelsefullt. Så det faktum att jag har fått kritik ser jag i grunden som något positivt.

Klimatfrågan är en av de teologiska frågor som ger mig en känsla av instängdhet. När jag tänker på hur många det är som redan nu drabbas av klimatnödlägets konsekvenser: ohälsa, brott, konflikter, naturkatastrofer, klimatflyktingskap med mera och hur många fler som kommer av drabbas av dessa konsekvenser i framtiden så får jag någon form av panik. Varför tycker vi att den bekvämlighet som vi får genom att släppa ut växthusgaser är så mycket värd att vi inte kan tänka oss att ändra vår livsstil i högre grad än det vi gör just nu? Så här skrev Elisabeth Sandlund på Dagens ledarsida den 5 april:

I måndags, den 3 april, passerades den dag då Sverige förbrukat sin årsandel av jordens resurser. Tre fjärdedelar av 2023 återstår, när vi och andra rika nationer ångar på och intalar oss att det säkert löser sig.

Det hugger till i mig när jag läser detta samtidigt som det gör mig glad att det talas klarspråk om detta på kristna opinionssidor. Man kan bli uppgiven. Så tänker jag på Guds försoningsgärning i Jesus Kristus och Guds förmåga att förvandla allt som är ont och fel, och klimatfrågan är ett plågsamt tydligt exempel på mänsklighetens synd och ondska. Vidare tänker jag att även vårt misslyckande på klimatområdet omfattas av Guds försonande kärlek.

Gud kommer rädda oss undan all ondska. Det gör Gud av nåd därför att Gud älskar oss. Vi behöver inte rädda världen. Det gör Gud. Så kan vi därmed rent av slappna av och sluta tänka på klimatnödläget och klimaträttvisan? Skall vi rent av oproblematiskt fortsätta med aktiviteter som släpper ut växthusgaser? Gud försonar ju ändå allt till slut.

Sådana idéer får mig att tänka på orden i Romarbrevets tredje kapitel där Paulus skriver: ”Inte kan vi säga: ’Låt oss göra det onda för att frambringa det goda’” (vers 8). Nej, kärleken behöver inte ondskan för att segra, men när ondskan nu finns tror vi att Guds försonande kärlek omfamnar vår tillvaro och helar och upprättar den.

I djupet av vår ensamhet och vår förtvivlan möter Gud oss. Vi är aldrig ensamma, aldrig övergivna. Guds försoningsgärning i Jesus Kristus omfamnar oss. Jesus sluter oss till sitt bröst, bär oss genom ondska och mörker, till och med genom döden, och vidare ut ur den grav där Jesus låg och som lämnades tom på påskdagens morgon. Så vänder Gud all ondska till något gott.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se