Två ord har följt mig den senaste veckan. Det känns som om de genomsyrat hela mitt väsen; följt min andning, klingat i fraset när skidor möter snö, stämt in vattenkokarens pys, ekat i nyhetssändningarnas jinglar, susat i ljudet av sovande barn.
För det finns så få andra ord som fungerar. Även om vi är många som analyserar, formulerar, reder ut, protesterar – och jag är enormt tacksam för alla kloka ord jag får del av – tror jag också vi är många som samtidigt känner oss stumma. Jag är tacksam för digitala möten med europiska systerkyrkor och representanter från Ukraina, att få uppleva så många uttryck för solidaritet, att få följa de ukrainska kollegornas mod och vånda. Men känslan kvarstår: Vad kan en ens säga inför det oerhörda som nu händer i Ukraina, i vår värld?
Det är askonsdag. Jag är ganska övertygad om att de två orden kommer vara slitstarka nog att följa oss genom hela den fastetid som börjar idag. Orden har dessutom redan bevisligen burit och burits genom århundraden.
Kyrie Eleison.
Herre förbarma dig.
Sedan länge har vi planerat att fasta för klimatet i år. Det känns fint att gå in i fastan med det i fokus. Men självklart kommer vi nu också be om fred. De bönerna är inte svåra att kombinera, de ligger nära varandra.
Så de senaste dagarna har ytterligare ett storord klingat i mig, också det ett ord som rymmer något så stort, evigt, heligt att jag själv inte kan fånga det i ord. Samtidigt som världens grundvalar skakar av krig och klimatkatastrof har jag fått vistas på en fjälltopp, med hissnande utsikt över en fjällvärld täckt i snö, badande i sol. Hur kan det vara möjligt att få uppleva, vara i, något så vackert? En värld som finns där i sin storslagenhet oavsett om vi människor gästar den eller inte. Samtidigt som våndan gör sig påmind: hur länge kommer den finnas kvar? Fylls jag av vördnad och smakar på ordet: sanctus. Helige Gud.
Himmel och helvete kan uppenbarligen rymmas i samma avsnitt av historien.
Kyrie Eleison.
Jenny Dobers
