Svenska Baptistsamfundets historia

I Sverige grundades den första baptistförsamlingen 1848. Då var det fortfarande olagligt att utöva någon annan tro än den lutherska i Svenska Kyrkan.

Trots motstånd lyckades de första baptisterna starta en församling och senare bilda ett samfund.

Baptismen i världen

Den baptistiska rörelsen föddes i Schweiz, där den första församlingen av troende och döpta kristna bildades i Zollikon, utanför Zürich i januari 1525. Rörelsens anhängare kom att kallas anabaptister (som betyder ”omdöpare”), och bland ledarna märks Konrad Grebel och Felix Manz. Manz blev den första baptistiska martyren då han dränktes på grund av sin övertygelse. Rörelsen spred sig från Schweiz till, i första hand, Holland, England och Amerika.

Under 1500-talets början hade Martin Luther och de övriga reformatorerna startat det som senare blev ett uppror mot den katolska kyrkan. Ur turbulensen som uppstod föddes tre nya kyrkogrenar: den lutherska som blev dominerande i Tyskland och Norden, den reformerta och den baptistiska. Den reformerta och den baptistiska grenen har i sin tur förgrenat sig till flera kyrkor och samfund.

Religionsfriheten var ett av baptismens viktigaste kännetecken. Ett annat baptistiskt kännetecken var rätten att lyda Gud framför staten och att själv bestämma om man ville döpas och tillhöra en församling, eller inte. Baptisterna vägrade att döpa barn och praktiserade troendedop, där hela kroppen sänks ned i vatten efter att en person själv valt att låta döpa sig. För den handlingens skull blev baptisterna förföljda, eftersom de medvetet bröt mot kyrkans och statens förordningar.

Många baptister flydde från Europa. De utvandrade till Amerika där det inte fanns någon statsreligion och där de inte förföljdes i samma utsträckning för sin religions skull. I Amerika växte sig baptismen stark och är idag den största protestantiska rörelsen i USA. Baptisternas krav på en fri kyrka i en fri stat, och alla människors religionsfrihet, fick stort inflytande när den amerikanska konstitutionen utformades i slutet av 1700-talet.

Baptismen i Sverige

Till Sverige kom baptismen i mitten av 1800-talet. Flera personer var inblandade i processen, men den som oftast nämns är Fredrik Olaus Nilsson.

F. O. Nilsson föddes 1809 på Vendelsö i Halland och blev sjöman vid 19 års ålder. Han blev efter en tid anställd på ett amerikanskt ångfartyg, som bland annat trafikerade New York. I New York kom han i kontakt med sjömanskapellet, där han efter en stor inre kamp bestämde sig för att bli en kristen. Han fortsatte som sjöman en tid, och återvände till Sverige 1839. Han berättade om sina andliga erfarenheter först för sina släktingar. Därefter spred sig ryktet om honom, och han började resa runt och predika. 1842 började han arbeta som sjömansmissionär i Göteborg. 1845 träffade han G. W. Schröder, även han sjöman, som var baptist. De blev vänner och efter en tid bestämde sig även F. O. Nilsson för att bli baptist.

1847 reste F. O. Nilsson till Hamburg för att bli döpt. Därefter återvände han till Sverige, med blandade känslor. Han ville gärna berätta för andra om sin tro, men från 1726 till 1858 gällde Konventikelplakatet i Sverige. Det förbjöd religiösa samlingar (konventiklar) som inte leddes av en präst. Den som bröt mot detta kastades i fängelse och blev därefter landsförvisad. F. O. valde att trotsa förbudet, och upptäckte att flera personer i hans närhet också var beredda att göra det.

Den 21 september 1848 i Vallersvik, utanför Frillesås söder om Göteborg, gick sex personer ner i det höstkalla havsvattnet. En av dem var en dansk baptistpastor, som rest till Sverige för att förrätta dopet, och han döpte de andra fem. Alla visste att detta var ett allvarligt lagbrott, att överhuvudtaget hålla ett andligt möte utanför Svenska kyrkans regi var straffbart. Efter dopet samlades de i en stuga i Borekulla, någon kilometer därifrån. Där bildade de Sveriges första baptistförsamling vars ledare blev F. O. Nilsson.

F.O. Nilsson anade nog inte att den lilla församling som han startade 1848, då han var 39 år gammal, skulle växa till ett stort samfund med tusentals medlemmar. Däremot anade han nog att Svenska kyrkan och lagens väktare inte skulle se mellan fingrarna. F. O. Nilsson blev landsförvisad år 1850.

Trots att F. O. Nilsson blev dömd till landsförvisning, och flera andra av de första svenska baptisterna fick fängelsestraff, växte rörelsen snabbt. De stränga religionslagarna i Sverige mjukades upp, och efter bara nio år höll de svenska baptisterna, som då var 1 400 personer, sin första rikskonferens i Stockholm. Sveriges första frikyrkorörelse hade rotat sig i landet. Vid slutet av 1800-talet fanns drygt 500 församlingar med mer än 40 000 medlemmar. Tillsammans med andra folkrörelser bidrog baptisterna till att bygga upp det svenska, demokratiska folkhemmet.

Flera faktorer samverkade till att sprida baptisternas syn på individers och församlingars frihet i Sverige. Liberalismen och industrialismen var några orsaker, likaså resandet och utbytet med andra länder. Det var ingen tillfällighet att den första baptistförsamlingen bildades utanför Göteborg eftersom många nya intryck och erfarenheter följde med sjömän och andra resenärer över havet.

En annan viktig utveckling var att fler och fler lärde sig att läsa. En svensk översättning av Bibeln hade funnits sedan Gustav Vasas dagar, men då var det nästan bara prästerna och överklassen som kunde läsa. Nu öppnades helt andra möjligheter för vanligt folk att själva tolka bibelns texter och ta ställning i trosfrågor. Människor började samlas i hemmen för bibelläsning och bön. Lekmän (personer som inte representerade kyrkan, som präster eller pastorer gör) började predika och dela ut nattvard.

För den framväxande baptismen under 1500-talet, i västra och centrala Europa, var tanken på frihet en av de bärande principerna. Det var ingen tillfällighet att det skedde just då. På olika sätt hade tanken på individens frihet vuxit sig starkare och starkare i intellektuella kretsar. Auktoriteter, både politiska och religiösa började så sakta ifrågasättas, och människans rätt till fria tankar och handlingar betonades. Det här skulle senare kulminera i 1700-talets upplysningstid.