Gud fäste jordens grundvalar och lade dess grundsten medan morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade kan vi läsa i Jobsbokens 38:e kapitel, verserna 6 och 7. Detta är en av flera texter i Bibeln som berättar om hur Gud skapar världen. Det är en av mina favorittexter därför att den beskriver Guds skapelseverk som så fyllt av lust och glädje. Det är som om skapelsen är ett resultat av ett extatiskt glädjeutbrott hos Gud. Gud skapar därför att Gud vill skapa. Skapelsen är ett utflöde av Guds kärlek.
Jag är tacksam för livet. Kanske säger det något om de priviligierade omständigheter som mitt liv finns i. I vårt vardagsspråk bekräftar vi att livet när det är på riktigt, då känns det gott att leva. Ibland när vi har det riktigt gott kan vi säga till varandra: ”Det här är livet”. Människor som mår riktigt dåligt kan säga: ”Det här är inget riktigt liv.” Det är det goda livet, som vi känner som det äkta livet.
Detta är ett uttryck för kristen skapelsetro, att tro att livet är något gott, att den mänskliga existensen i sig är meningsfull. Bara genom att finnas till är vi människor gåvor till varandra. Livet är ingen tom behållare som blir värdefull beroende på sitt innehåll.
Just nu lever vi i påsktiden, de fyrtio dagar efter påsk då Jesu Kristi uppståndelse från de döda på ett särskilt sätt får prägla våra liv. Då får vår glädje över livet sin alldeles särskilda bekräftelse från levande och treenig Gud. Jesus är uppståndelsen och livet. I hans kärlek finns det eviga livet, Jesu uppståndelseliv, som befriar från allt som förtrycker och förkrymper livet. Just nu är det livsglädjens speciella tid i kyrkoåret.
I vår del av världen är det lätt att göra en koppling mellan påskens glädje över livet och den årstid vi befinner oss i, våren, då naturen vaknar ur sin vinterdvala och tycks komma till liv igen. Så får man tänka, men man skall akta sig för att göra det till en universell teologi. På södra halvklotet firar man påsk på hösten och jul på sommaren.
Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Livet finns i honom. I honom är det vi lever, rör oss och är till (Apg 17:28) och i honom skall allt sammanfattas, allt i himlen och på jorden (Ef 1:10). Jesus är vår bror och medmänniska som kommer nära oss och delar våra mänskliga villkor. Men Jesus är också den kosmiske Kristus, som omfattar hela vår tillvaro. I Jesus finns både rymd och närhet.
I Jesus finns den där perfekta kombinationen: en rymd där vi får plats, där ingen behöver känna sig förtryckt. Samtidigt är rymden inte så tom att någon behöver känna sig ensam och övergiven. Den där perfekta blandningen av rymd och närhet kallar jag kärlek eller Gud.
Jag tror att alla levande har fått sitt liv som en kärleksgåva från Gud, som vill livet. När livet inte känns bra då har det hänt något tragiskt och när något tragiskt sker säger vi ofta: ”Så synd!”. Och det uttrycket är på pricken. ”Synd” tänker vi ofta på som moraliska snedsteg, ofta kopplade till sexualitet eller ekonomi. Men synd är allt det som hindrar oss från att leva det rika liv som Gud vill ge oss. Synd är i första hand tragik, något tråkigt, något som gick fel.
Gud vill rädda oss undan det onda och befria oss från allt som hindrar oss från att leva det rika och härliga liv som Gud vill ge oss. I Jesus Kristus finns den befrielsen. När vi nu i påsktiden lever i glädjen över Jesu uppståndelse ifrån de döda så får vi leva i förvissningen att denna befrielse, gudsriket, finns inom oss som en surdeg som en gång kommer förvandla hela tillvaron och en gång kommer vi leva på en jord där rättfärdighet bor.
Så fort vi uppmuntrar varandra, ger ett uppmuntrande leende, hjälper en medmänniska eller gör någon glad, så gör vi det på Guds uppdrag. Vi visar att vänlighet, generositet och gästfrihet är uttryck för den kraft som faktiskt djupast sett bär tillvaron: kärleken, det vill säga Gud.
